Ödmjukheten och övermodet har tvinnats om varandra i Reinfeldts tal vid partistämman i Örebro. I sitt inledningsanförande betonade han hur viktigt det är att gräva där man står och utgå från den verklighet där människor befinner sig. Han varnade för revolutionsromantik och rop på storslagna visioner. ”Jag tror inte på det här”, sade Reinfeldt. ”Det är inte politikens uppgift att skriva femårsplaner. Att ropa på systemskiften eller att ta stora språng i revolutionens namn. Den politiska kraft som har det som idé glömmer människan.”

Reinfeldt har fått borgerlig kritik för sin visionslöshet, men jag tycker att han tänker rätt. Politiken har en viktig roll att spela, men den ska inte överskatta sin förmåga. Erfarenheterna förskräcker. Det har bara genomförts ett verkligt systemskifte i det demokratiska Sverige, och det var den snabba politiseringen av snart sagt varje samhällsområde som socialdemokratin genomdrev under 1960-talets andra och 1970-talets första hälft. Resultatet blev våldsamma obalanser i ekonomin men långt ifrån bara där, och det tog årtionden att ställa saker och ting till rätta.

Att arbeta stegvis, att vårda fungerande institutioner och att se enskilda människor snarare än politiska beslutsfattare som den viktigaste motorn för förändring är ödmjuka och önskvärda beståndsdelar i en borgerlig strategi.

Men liksom Kaos är granne med Gud, kan det ligga övermod i ödmjukhetens förlängning. Fredrik Reinfeldt säger att idéer har sin plats i politiken men tillägger att de inte får slå över i dogmatism och bli exkluderande. Det är till och med olyckligt om man får för sig att ”vissa idéer är finare än andra”. Till Dagens Nyheter (20/10) säger han att ”dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.”

Det kan låta anspråkslöst, men det är snarare tvärtom. När ett politiskt parti inte vill prioritera mellan idéer, eftersom sådant anses ha exkluderande effekt, betyder det att man vill sänka trösklarna till den grad att praktiskt taget alla, oavsett vad de har för värderingar, ska känna sig hemma. Istället för att försöka vinna så många människor som möjligt för moderata idéer försöker man göra så många idéer som möjligt moderata. Inställningen ligger i linje med det nya idéprogrammet, som antagits i Örebro, och där alla anständiga honnörsord som över huvud taget har uttalats i de senaste 20 årens svenska politik radas upp. ”Det ska i grunden inte finnas någon väljare som ska säga mindre än att ’ja, jag skulle kunna rösta på Moderaterna’”, säger Fredrik Reinfeldt till DN.

Inte någon väljare. Det är en väldigt hög ambitionsnivå. Eller låg, om man så vill. Det skulle nämligen kräva att man inte företräder en enda uppfattning som är så kontroversiell att vissa människor är av starkt annan mening. Det vore att driva en ny syn på partipolitiken till sin spets, där valsegrar och maktinnehav är det enda som verkligen betyder något.

Det finns många skäl att ställa sig kallsinnig till en sådan utveckling. En av de viktigaste är den förr eller senare gör det borgerliga samarbetet omöjligt.

Fast än så länge handlar det om tendenser. Frågan om framtiden ligger öppen.

I ena ögonblicket berättar Fredrik Reinfeldt hur tungt och ensamt det är att företräda allmänintresset mot allsköns snäva och småttiga egoismer i organisationer, medier och partier. Då talar ett övermod som vill devalvera avvikande åsikter och göra dem illegitima.

I nästa stund, som i talet igår, återvänder Reinfeldt till vad regeringen har uträttat och lyfter fram skolans nya kunskapsuppdrag, den sänkta inkomstskatten och den reformerade utnämningspolitiken. Då höjs temperaturen, men det betyder paradoxalt nog också att ödmjukheten återvänder. Plötsligt är man en kraft i tävlan med andra krafter. Man vill ha förändring i en viss riktning och blir mer än en maktapparat. Många moderater föredrar fortfarande den inställningen.

Oh Lord it’s hard to be humble when you’re perfect in every way. Så låter det i Mac Davis klassiska countrylåt. Det är mänskligt om Moderaterna gärna gör den till sin: Sverige har klarat krisen bättre än de flesta. Reinfeldt utklassar Juholt i förtroende, och hela socialdemokratin går på knäna i opinionen. Men det är inte bara så att högmod går före fall. Sverige har också mycket större glädje av ett parti som söker stöd för borgerliga reformer än av ett maktparti, som sätter sin egen tillväxt främst. Moderaternas storlek är ett självändamål bara för Moderaterna själva.