Vi gör vågen, säger Lars Ohly. Och tro mig, det är inte Högervågen han talar om. Inte ens Gröna Vågen.
Nej, att Lars Ohly jublar beror på att regeringen i veckan låst upp statens kassavalv och öppnat för att ställa AP-fondernas enorma förmögenhet till partipolitikens förfogande. Vänsterledaren och hans parti har drömt om det i åratal, men hur frestade många socialdemokrater än har varit har de respekterat sin överenskommelse med de borgerliga och sagt nej.
Tragiskt nog blev det istället de borgerliga med Mats Odell (KD) i spetsen som inte kunde hålla fingrarna i styr. I måndags fattade regeringen beslut om nya riktlinjer för det statliga ägandet. I ivern att plocka poäng på den allmänna ilskan mot dyra och dåliga bonussystem förbjuder man rörliga löner till chefer i statliga företag och AP-fonder. Odell är oavsiktligt glasklar om skälen till beslutet när han säger till SvD (22/4) att ”det är fel att kalla det här politisering. Det är ju inget som går stick i stäv med vad folk i allmänhet eller ekonomer tycker är rimligt”. Det kunde komma direkt från Javisst, herr minister och betyder en enda sak: ”Det här kan inte vara politisering, det är ju populärt.” Tala om bottennapp i röstfisket.
En hel del bonussystem i företag har uppenbarligen varit illa hopkomna, men regeringens beslut är ändå orimligt onyanserat. Olika företag behöver olika lösningar i olika situationer, och styrelser måste få ta eget ansvar inom ramen för allmänna riktlinjer. Vilka kvalificerade människor vill annars sätta sig där?
Fast det nya och riktigt bedrövliga är att regeringen också bestämt sig för att skicka ut AP-fonderna på korståg mot rörliga chefslöner i de privata företag där man har pengar investerade. Med tanke på de statliga fondernas väldiga storlek (de förvaltar totalt cirka 800 miljarder kronor) blir detta i realiteten ett försök att driva igenom förbud mot rörliga löner i hela näringslivet.
Denna partipolitisering av AP-fonderna skapar ett prejudikat som kan stå både svensk ekonomi och pensionärerna dyrt. Med vilken tyngd och trovärdighet kan de borgerliga i framtiden säga nej när framtida rödgröna regeringar vill använda AP-fondsmedel till regionalpolitik, branschstöd eller nationella skrytbyggen? Den ena parten har brutit uppgörelsen om pensionsfonderna – till den andra partens förtjusning.
De rödgröna blev säkert lika förvånande som alla andra när Mats Odell släppte den fondsocialistiska anden ur flaskan. Det var trots allt som om Arne Ljungqvist plötsligt sagt att dopning inte är något att tjafsa om. Men de fann sig snabbt. Så snart Thomas Östros fått ned pulsen en aning begärde han diskussioner med regeringen om ”andra viktiga signaler” att skicka till AP-fonderna. Mona Sahlin och Peter Eriksson gick igång om detaljstyrning av Vattenfalls investeringar, och Lars Ohly satte kulan där han visste att den skulle ta: ”Det här är ett mycket viktigt steg av den borgerliga regeringen i rätt riktning.”
Efter 1970- och 1980-talets löntagarfondsdebatt var det allt annat än självklart att de borgerliga över huvud taget skulle gå med på att de statliga pensionsfonderna fick köpa aktier. LO och Socialdemokraterna hade misslyckats med sin stora offensiv för att ta makten över näringslivet; skulle inte AP-fondsägande av företag kunna bli en trojansk häst för samma ideologi?
Lösningen blev att i AP-fondslagen (2000:192) vara utomordentligt tydlig med att förvaltningen ska ha långsiktigt god avkastning, och ingenting annat, som mål. I lag och förarbeten talas uttryckligen om att fonderna inte får användas för politiska ändamål, att fondernas styrelser ska ha ett mycket stort oberoende gentemot regeringen och att styrelsernas beslutanderätt ”inte kan tas tillbaka utan beslut av riksdagen i lag”. Det är stört omöjligt att se hur regeringens ordergivning från i måndags kan vara förenlig med denna AP-fondslag. Det i sin tur betyder att AP-fondsstyrelserna är skyldiga att strunta i vad regeringen säger. Även fortsättningsvis måste de stödja rörliga ersättningssystem i bolag där de är gynnsamma för lönsamhet och värdeutveckling. Om inte den här frågan slutar i konstitutionsutskottet vet jag inte vad för slags ärenden som hör hemma där.
Regeringen har ett privatiseringsprogram, men vad som hela tiden har saknats är ett program för stärkt personligt ägande. Nu måste två saker hända: Bit först huvudet av skam och ta tillbaka beslutet om politisering och maktkoncentration. Dra sedan igång ett projekt för att göra förmögenheter till var mans egendom.
