Alf Svensson och Piratpartiet – större än så har hettan hittills inte varit i EU-valrörelsen inför den 7 juni. Piratpartiets framgångsrika medlemsvärvning på nätet visar att fildelning kan bli en gräddfil till Europaparlamentet. Inom KD är man rädd för motsatsen – att bli utan EU-mandat. Det skulle i sådana fall inte stärka partiets aktier inför riksdagsvalet 2010, utan ge Göran Hägglund en förlorarstämpel. Därför har nu den förlorade partiledaren kallats in.
Föreningen Alf till Bryssel med advokat Rolf Åbjörnsson i spetsen litar inte på att KD:s etta Ella Bohlin ska nå ut (eller annars är det tvärtom så att de är rädda för att snusförbuds-Bohlin ska göra just det). Andra som tror att Svensson kan göra mirakel är profiler som Stanley Sjöberg, Gert Fylking och Leif G W Persson. Visst är det kul med personval!
Och så har förstås Sveriges S-märkta kommissionär prisat Alliansregeringens EU-engagemang.
I övrigt har det varit tunt med tunga valnyheter. Det har varit lite hallå kring presentationen av partiernas kandidater och ännu mindre kring valmanifesten. Först i dag, på Europadagen, startar jakten på mandaten på allvar och med risk för rena ketchupeffekten. Vanligtvis är EU närmast osynlig i den svenska offentligheten och gissar jag att många lär tycka att det under den närmaste tiden blir för mycket av den varan på en gång. För inte tala om alla uppmaningar att gå och rösta. Men visst kan hoppas på rejäl debatt.
Utrikesminister Carl Bildt kör en egen grej på nätet på temat att vi ska ge honom fem minuter av vår tid, och det är väl ungefär så mycket tid Bildt har mellan resorna. Men visst är jag nyfiken på vad han ska hitta på med löftet att vi tillsammans ska skaka om webbvärlden den 20 maj och 4 juni. Kanske kan vi få en antydan när Bildt i dag deltar i Moderaternas valupptakt på Norrmalmstorg. Med start klockan 12 utlovas ”korv, popcorn, sockervadd och ballonger, samt en hel del moderat Europapolitik förstås”.
Fredrik Reinfeldt kommer också. Jag är rätt säker på att han i sitt tal med referens till det svensk-polska initiativet om ett östligt partnerskap kommer att säga: ”Om vi inte exporterar stabilitet kommer vi i stället att importera instabilitet.” Alltså EU som fredsprojekt.
Det sade han i Prag i torsdags när EU:s 27 medlemmar formellt bjöd in sex forna Sovjetstater (Ukraina, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Moldavien och Vitryssland) till ökat samarbete. De sex erbjuds ökad handel, bättre resevillkor och en programbudget på 600 miljoner euro till 2013. Reinfeldt hade med sig en lång lista med konkreta förslag med samma grundanslag: ”Vi vill se reformer, vi vill ha diskussioner om vad som är rätt inriktning vad gäller mänskliga rättigheter, demokratiska värderingar, marknadsekonomi och rättsskipning.”
Kort sagt, det är samma sak som EU önskade inför den historiska utvidgningen 2004, då EU-familjen växte från 15 till 25 (2007 tillkom ytterligare två medlemmar). Europa var åter enat. För kandidatländerna var medlemsperspektivet ett otroligt starkt incitament för reformer och Demokratirådets rapport 2009 – Europa efter utvidgningen – visar att de har blivit goda medlemmar. Trots att politiken i öst ibland kan verka som en polsk riksdag tonar ändå bilden stabila demokratier fram.
På pluskontot finns att de har tillfört det gamla EU mer av atlantism (ja, de gillar USA) och mindre av hållningslös pragmatism när det gäller Ryssland. I det nya EU finns också en större känsla för marknadsekonomin välsignelser (bortsett från EU:s jordbruksstöd), som hela EU mår bra av. Inte minst det senare kan vara viktigt att i dessa dagar när ropen skallar på mer regleringar.
Nog kan man undra om det nya östliga partnerskapet i avsaknaden av ett medlemsperspektiv och med en långt mer heterogen grupp samarbetsländer kan bli lika framgångsrikt. Det är ett långtidsprojekt, men även viktigt på kort sikt. Ryssland trycker på.
Demokratirådet ställer också frågan: Hur mår EU efter utvidgningen? Hur ofta har det inte larmats och väsnats när EU:s stats- och regeringscheferna har relationsproblem. Ganska bra, är forskarnas svar.
Trots gruff, gamla motsättningar och nya koalitioner har EU klarat av att anpassa sig till en större och annorlunda skuren kostym. Institutionerna har krånglat sig ur den tvångströja som Niceföredraget men till priset av en ökat informellt beslutsfattande. EU har inte – som det förmodades på sina håll – blivit handlingsförlamad. Och för det mesta är det bra.
