Idag mellan klockan 13 och 15 är det vänsterjippo i Gnesta. Lars Ohly ska hålla sommartal och artisten Stefan Sundström underhålla. Undrar vem som egentligen kommer att dra flest människor till evenemanget, för även en högerskribent som jag kan uppskatta Sundströms musik.

Utan att ta hänsyn till texternas budskap och innehåll finns det en uppsjö av låttitlar som skulle platsa i programmet för eftermiddagens begivenhet och som belyser läget för partiet. Gubben Grå på semester och Dystervals skulle kunna inleda och följas av Under isen, Hård tid och Hög kan bli låg – de sista apropå valresultaten och opinionssiffrorna.

Det är ett parti på dekis som Lars Ohly lett sedan 2004. Även om 04 var ett förlustval gick det ganska bra för Vänsterpartiet i valet till Europaparlamentet samma år som Ohly var ny vid ordförandeklubban.

EU-negativismen var fortfarande ett ess i rockärmen. Ohly hade inte heller hunnit sätta sin traditionalistiska vänsterprägel på partiet efter en lång period av Gudrun Schymans ilsket röda populism. Nu har tiden har hunnit i kapp Vänsterpartiet och Lars Ohly. Väljarskaran har minskat drastiskt och valresultaten ligger strax under sex procent, som i bästa Lars Werner-stil. Kamrat fyra procent kan börja skönjas i horisonten.

I en tid av nederlag har Vänsterpartiet beslutat sig för att ingå en valkartell med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Kartellmedverkan kommer möjligen att leda till att Vänsterpartiet inte kommer att kunna opponera sig på det vis som partiet gjort hittills. I och med detta förlorar partiet en stor del av sin attraktionskraft hos de vänsterväljare som önskar något annat än socialdemokrati. Vänsterpartiet framställer sig gärna som ett underdog-parti , men nu blir det etablissemang för hela slanten.

Genom den rödgröna samverkan borde rimligtvis Vänsterpartiets tid som populistparti vara över. Men få ting går så dåligt ihop med Vänsterpartiet som rimlighet. Det är mycket svårt att tro att Lars Ohly och hans kamrater kommer att klara av att sitta still i den rödgröna båten.

Vänsterkartellens svagaste länk kan när som helst ställa de mest märkliga krav och finnas med i de mest obskyra sammanhang. Davis Cup-demonstrationen i Malmö i våras var ett av de senaste exemplena på att vi, om det vill sig riktigt illa, kan ha ett regeringsparti som är förknippat med den autonoma vänstern.

Under Almedalsveckan i Visby framträdde de tre partiledarna i vänsterkartellen tillsammans och gjorde en stor sak av att de lyckats enas om att höja en skatt – fastighetsskatten. Att komma överens om att höja skatter verkar de vara bra på inom vänsterkartellen.

Hur de ska tackla jobbskatteavdraget är en annan fråga, liksom hur de ska lyckas enas om skolan, betygen, försvaret, industrin, kommunikationerna, utrikespolitiken och så vidare.

Även om Göran Persson tog de första stegen för att välkomna Vänsterpartiet in i Rosenbad, tas nu ytterligare steg mot att göra Vänsterpartiet till en seriös regeringspartner av Socialdemokraterna. Detta efter ett 1900-tal där antikommunism och avståndstagande från Vänsterpartiet och dess föregångare varit en dygd inom rörelsen.

De röda fanorna kommer att vaja i takt med Lars Ohlys fräsande klasskampsretorik i eftermiddag. Tillsammans med partikamraterna dansar han dystervals mot fyraprocentspärren.