Nu börjar tålamodet med Occupy-rörelsen tryta runt om i världen och det är inte svårt att förstå varför. De nyliga protesterna i Oakland som fredligt stängde USA:s fjärde största hamn urartade när en grupp tog en tom byggnad i besittning, slogs med kravallpolisen, krossade rutor och startade eldar.

När rörelsen skyller detta på anarkister minskar stödet för den. Istället för att ta tag i problemen skjuter man dem ifrån sig.

Narkotikahandel är inte tillåtet på området, men när langare påträffas – vilket inte är så ovanligt – tillkallas inte polis. I stället kastas de ut ur lägret och får fortsätta sin verksamhet på annan plats.

Ett annat problem med ockupanterna är att de gör anspråk på att föra 99 procent av befolkningens talan. Det gör de inte. Rörelsen är mäkta stolt över sin direktdemokrati, och inget fel i det, men de inser inte att det är ett demokratiskt problem att försöka påtvinga det amerikanska folket en radikal agenda medelst utomparlamentariska extravaganser.

Det är en vänsterrörelse, det finns ingen anledning att hyckla med det. Deras krav på bland annat total förmögenhetsutjämning är ett bra bevis på det.

Få amerikaner delar ockupanternas världsbild. Genom att spela på den legitima vrede mot statens slöseri och den kortsynta spekulationshysterin som präglat delar av finansmarknaderna har stödet för ockupanterna verkat större än det faktiskt är.

Påståendet att ockupant-rörelsen skulle vara en intellektuell förlängning av den arabiska våren vore skrattretande om det inte hade förminskat de arabiska demonstranternas insatser.

De stred mot verkligt förtryck och för demokrati. Det gör inte ockupanterna. På det hela taget verkar Occupy-rörelsens närmaste intellektuella släkting snarare vara de grekiska demonstrationerna för att slippa betala sina egna räkningar.

De är högljudda och stundtals direkt aggressiva. De ropar att USA inte är en demokrati och att förtjänster är av ondo. Hårt arbete och strävsamhet förefaller inte stå särskilt högt i kurs. Allt åt alla är enklare, då slipper man anstränga sig.

Det finns således många anledningar att världen börjar tröttna på ockupanterna. De har bara sig själva att skylla, men vi förlorar alla på att det har blivit så här.

På ett par punkter har ockupanterna rätt. Ett exempel är att stater runt om i världen har reglerat bort risktagandet ur banksektorn. Bankägarna har full beslutanderätt och har rätt till 100 procent av bankernas vinster men står bara för 5 procent av riskerna. Resten står skattebetalarna för.

Det är knappast en sund ordning och det har lett till det stora risktagande som fortsätter att breda ut sig.

Det är någonting som en verklig folkrörelse torde kunna åtgärda.