Försvarsminister Sten Tolgfors har bestämt sig för att flygets förmågelyft stavas Super-Jas – och Försvarsmakten har tilldelats den obekväma rollen att ge alibi för ett kommande beslut. Det kom därmed inte som någon överraskning att ÖB Sverker Göranson i går konstaterade att Super-Jas är det bästa alternativet. Till frågan om kostnaderna återkommer ÖB först i maj. Men som ÖB konstaterade i går kommer det att kosta skjortan.
En förutsättning för bifallet är att utvecklingskostnaderna delas med åtminstone ytterligare en köpare samt att förmågelyftet med 60 – 80 plan säkras finansiellt (läs särskilda medel).
Förmågelyftet ska inledas 2020 och pågå under tio år. Ställningstagandet motiveras med att det är nödvändigt för att ”stridsflygsystemet ska vara operativt relevant och vårt luftförsvar på lång sikt ska kunna hävda sig relativt omvärlden”. Det är kanske ett analytiskt klokt val. Kanske är det som hos Lisa Ekdahl:
Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varann
Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts
Vem vet? Inte jag. Hela underlaget är hemligstämplat. Därför är det omöjligt att ta ställning till Försvarsmakten bedömning – och i hur hög grad ställningstagandet präglas ”härtill nödd och tvungen”.
En fråga är vilka uppgifter som flyget är tänkt att lösa. En annan handlar om den strategiska kontexten: Hur ser hot- eller riskbilden ut? En tredje fråga gäller samverkan med andra system, eftersom luftförsvaret är ett system av system. Luftvärn? Ingen vet, utanför en mycket snäv krets. Alternativet hade varit en parlamentarisk luftförsvarsutredning bestående av politiker, militärer och experter som hade tagit ett helhetsgrepp på luftförsvaret. Men någon sådan har M inte velat ha.
Jas ska uppgraderas till mycket stora belopp. Hur stort? Siffran 50 miljarder kronor har svirrat runt. Men borde vi inte också ställa andra frågor?
I försvarspolitikens retoriska värld ska insatsorganisationens personalstyrka uppgå till 50 000, varav 22 000 ska bestå av personal i stående förband och personal i kontraktsförband. 22 000 låter kanske inte så illa. Vägen dit är dock rena hinderbanan – och inte bara på grund av att det som betecknas som Insatsorganisation 2014 är beroende av det ekonomiska utrymmet för att klara rekryteringen. I bästa fall krävs ytterligare 5-6 år.
Dessutom kan talet 22 000 lätt leda fel. Om man skrapar på ytan ser talen annorlunda ut – och ger perspektiv på regeringens hett åtrådda satsning på Super-Jas.
Försvarsmaktens dokument ”Verksamhetsuppdrag för år 2012, preliminärt för år 2013 och inriktning för år 2014” erbjuder en intressant räkneövning. Här återfinns storleken på den årsarbetskraft som Högkvarteret hoppas kunna ta i anspråk.
Så hur många gruppbefäl, soldater och sjömän räknar man med? I runda slängar uppgår antalet på till 2 300 armésidan, 900 inom marinen och 275 i flyget. Lägg därtill 400 årsarbetskrafter i utlandsstyrkan. Större än så är inte soldatgrunden i det svenska försvaret.
