LO:s kampanjinsats inför förra valet var delvis demoraliserad. Det visar deras eftervalsanalys, som bygger på siffror ur ­ SVT:s vallokalsundersökning VALU och egna mätningar.

Ett mål för LO var att de 700 största arbetsplatserna i landet skulle ha varsin kontaktperson, agerande som ”spjutspetsar i det politiska arbetet”. Man lyckades rekrytera 426, som därtill inte verkar ha varit särskilt motiverade. Kontaktpersoner uppger att besök ”nära inpå valet mest uppfattas som negativt”, och i utvärderingen står att ”många fackligt förtroendevalda kände sig heller inte bekväma med att föra politiska samtal”.

Eftervalsanalysen menar, som många andra, att valet avgjordes av jobbfrågor och tjänstemännens ökade tro på alliansens ­föreslagna åtgärder.

Tydligen greps också den egna organisationen. Det måste kännas märkligt att ta stora pengar från medlemmarna och lägga på en politik inte ens de egna aktivisterna tror på.

Att läsa att moderaterna lockade 10,4 procent (jämfört med 5,6 i det förra valet) av LO-medlemmarna torde vara en smärtsam påminnelse om hur tafatt rörelsen stod inför bildandet av ­Alliansen.

De moderata framgångarna i LO-kollektivet visar vad i Alliansen som lockade: enighet och trovärdighet i ett regeringsalternativ med tydligt ledarskap. De flesta LO-rösterna tog Reinfeldt från övriga borgerliga partier, men av LO-väljarna gick ändå 1,2 procentenheter från vänsterblocket till Alliansen.

Tyvärr var tappet till sverige­demokraterna större. Om enbart LO-medlemmar röstat i höstens val hade sverigedemokraterna suttit i riksdagen nu. Av LO-­kollektivet röstade 4,1 procent sverigedemokratiskt.

Att döma av valanalysen kommer dock LO att lägga sitt krut på att vinna tillbaks tjänstemännens förtroende. Uppenbarligen ser man Alliansen som det större samhällsproblemet.