Kolumn
USA:s största problem är budgetunderskottet och statsskulden. Om de inte tas på allvar kommer landet mycket snart att lida enorm skada, vilket kommer att slå framför allt mot arbetslösa och låginkomsttagare. Enda lösningen är att skapa ett klimat för tillväxt och reformera sjukförsäkringsprogrammen och pensionssystemet.
Inget av detta är kontroversiellt. Insikterna har dominerat den politiska debatten i USA under flera år och stått i centrum för den republikanska primärvalsprocessen. I tisdags gav så president Barack Obama sitt årliga tal om tillståndet i Amerikas Förenta Stater. Från honom om landets mest väsentliga utmaningar: inte ett pip.
Han nämnde i förbifarten underskott, statsskuld, jobb och tillväxt. Hans förklaring till problemen var emellertid lika verklighetsfrånvänd som lösningarna han föreslog. Enligt presidenten har situationen uppstått på grund av att rika människor skott sig på medelklassens bekostnad, alltså är lösningen att höja skatten för de rika: ”Vill vi behålla skattesänkningarna för de rikaste amerikanerna? Eller vill vi behålla våra investeringar i allt annat? ... För om vi är seriösa när det gäller att betala av vår skuld kan vi inte göra båda delar.”
Verkligen? Fakta är att 50 procents skatt för varje amerikan som tjänar mellan en och tio miljoner dollar på ett år skulle reducera statsskulden med knappt en procent. Att till detta ta ut 100 procents skatt av alla dem som tjänar mer än 10 miljoner skulle ta hand om ytterligare 1,5 procent av statsskulden. Att höja marginalskatten från 35 procent till 49 procent skulle ge statskassan ytterligare 78 miljarder dollar – statsskulden är över 15000 miljarder.
Bortsett från att skattehöjningarna i bästa fall bara är meningslösa, är det ett problematiskt påstående att medelklassen drar det tunga skattelasset i USA. Den rikaste procenten tjänar 17 procent av landets privatinkomster, men betalar 37 procent av den federala inkomstskatten. Den rikaste procentens federala skattesats är 24 procent, den undre halvan i inkomstligan betalar 1,85 procent, vilket ger 2,3 procent av statens intäkter från inkomstskatt.
Hög arbetslöshet och stagnerad realinkomst för medelklassen under lång tid (medan den vuxit kraftigt för de rikaste) har skapat genuin frustration, på sina håll vrede, bland vanligt folk i USA. Dessa känslor tänker Obama försöka mjölka med ett paket som också innehåller tillväxthämmande regleringar av bankväsendet, uttalande mot fri handel och ytterligare statliga bidrag ur en budget som tigger om åtstramning. Det är en teknokratisk och statsaktivistisk vision som blundar för landets verkliga problem, men tar sikte på omval till varje pris.
Obama är ingen demagog. Budskapet levereras med samma elegans och sympatiska framtoning som vi vant oss vid. Hans personliga egenskaper fortsätter att skänka värdighet åt presidentämbetet. Men inget av detta kan dölja att han tycks ha bestämt sig för att gå till val på det mest vulgärpopulistiska program som landet skådat sedan Nixon lockade över sydstaterna från demokraterna.
