Solen gick upp som vanligt den 21 mars, vilket var en smula förbryllande. Egentligen hade han inte velat sätta något exakt datum. Men när han pressats av sina anhängare, som av begripliga skäl var angelägna att få veta, hade baptistpastor William Miller förtydligat sig. Någon gång mellan den 21 mars 1843 och ett år framåt skulle Jesus Kristus återkomma till jorden. Men den 21 mars 1844 gick, och inget särskilt hände. Hade man feltolkat profeten Daniel i Gamla Testamentet?
En annan tongivande predikant, Samuel S Snow, fastslog ett nytt datum. Den 22 oktober 1844 skulle Jesus komma. Rörelsen fick nytt hopp. Många skänkte bort alla sina jordiska ägodelar i förvissning om att tiden var inne.
Men solen gick upp som vanligt den 22 oktober också.
”Jag väntade hela tisdagen men kära Jesus kom inte”, skrev Henry Emmons, en av tiotusentals milleriter. ”Jag väntade hela förmiddagen på onsdagen, lika pigg som vanligt, men efter klockan 12 började jag känna mig svag, och innan kvällningen behövde jag hjälp upp på kammaren, då mina krafter lämnade mig hastigt, och jag låg lealös i två dagar, förvisso utan smärtor, men sjuk av besvikelse.” Den efterföljande tiden fick i adventiströrelsen namnet Den stora besvikelsen.
Ikväll håller president Barack Obama sitt State of the Union-tal, där han kommer att summera sitt första år som den fria världens främste ledare. Man behöver inte gå tillbaks till de mest messianskt ljudande löftena från hans presidentvalskampanj – han påstod faktiskt att ”oceanerna skulle sluta stiga och att planeten skulle börja helas” – för att ana en viss besvikelse över vad som åstadkommits. Det räcker med att titta på profilfrågorna.
När republikanen Scott Brown i förra veckan vann fyllnadsvalet i Massachusetts, och därmed tog den stol i senaten som klanen Kennedy abonnerat på sedan 1952, punkterades den av obamiternas förhoppningar som överlevt längst. Med Brown i senaten förlorar demokraterna sin supermajoritet, vilket gör det möjligt för republikanerna att förhindra att Obamas planerade sjukvårdsreform går igenom ograverad.
En annan profilfråga, stängningen av fånglägret på Guantánamo, fick också dödförklaras förra veckan. Då avslöjade Washington Post att Obamas administration nu vill fortsätta hålla omkring 50 av fångarna på obestämd tid utan rättegång. Visst, själva Gitmo kanske stängs, men i realiteten sker ingen brytning med den politik som George W Bush förde, talet till trots om att avsluta kriget mot terrorismen.
Och de bittra pillren fortsätter att komma. I måndags läckte Obamas administration ett av budskapen i kvällens tal. Obama väntas föreslå en treårig frysning av en god del av de federala utgifterna. Vilket knappast är vad de troende hoppats på.
Samma dag kom beskedet att Beau Biden, son till Obamas vicepresident Joe Biden, inte kommer att kandidera till den senatsplats hans far innehaft sedan 1973, vilket gör att republikanerna, trots splittring och brist på politisk linje, kan utmana ytterligare ett starkt demokratfäste.
Obamas löfte var förändring, men någon omvälvande sådan har inte setts under året. Förhoppningarna är grusade.
Och imorgon kommer solen åter att gå upp som vanligt.
