Hur flitig man än är kan man inte förstå samhällen genom medier och mätningar. Jag funderar över detta på verandan i Dripping Springs. Hon är halv nio på kvällen, det har svalnat till trettio grader, cikadorna överröstar radions baseballmatch. En smugglad Cohiba och kvällens andra bourbon: efter en tid i Texas börjar som alltid en annan förståelse av landet att växa fram.
Ofta är det möten som inte handlar om politik som är avslöjande: i lekparken med andra föräldrar, i affären, vanliga radio- och tv-program, tidningarnas redigering av nyheterna, på krogen. Jag kände alltid sympati för Göran Perssons påstående att han luktade av stämningar hellre än att plugga statistik. Inte för att det ena räcker (och Persson visste det), hans poäng var snarare att promemorior är värdelösa om de tillåts uttömma intrycken.
Exempelvis visste jag inte att president Barack Obama, bakom sin sjunkande popularitet, är på väg att tecknas som en karikatyr. Samma sak hände George W Bush och Ronald Reagan; sedan kunde Bush inte göra något rätt och Reagan inget fel. Några få egenskaper gav tolkningsgrunden för varje handling, för Bush var det trångsynthet och envishet, för Reagan optimism och rättrådighet. Barack Obama tecknas som den självgode och naive visionären som håller på att tappa greppet. Varje handling uppfattas som en noga överlagd aktion för att åter sätta det ursprungliga varumärket. Ni kanske minns det? Yes, we can?
Men när folket bakom det grandiosa anar presidentens frustration över dess brist på tacksamhet, då sänder retoriken andra signaler. Det lät bra när Obama om sin valseger påstod att vi, ”kommer att […] berätta för våra barn att detta var stunden då […] planeten började tillfriskna”. Idag uppfattas sådant som bevis på något annat än framtidstro.
Häromdagen tvingade Obama fram general McChrystals (befälhavaren i Afghanistan) avskedsansökan. Generalen, omvittnat medieklumpig, hade uttalat sig respektlöst om Vita Huset i en intervju. Tankarna gick till president Harry Truman, som 1951 sparkade den folkkäre men arrogante general MacArthur mitt under Koreakriget. Beslutet var ett av de mest impopulära någonsin av en president. Idag ses det som ett av hans viktigaste, en markering mot en maktfullkomlig militär som inte tog order från landets överbefälhavare.
När Obama försvarade sitt beslut sände han associationer i riktning mot Truman. Han förklarade vikten av civil auktoritet över militären och att det inte handlade om att han kände sig personligen förolämpad. Därför tror såklart folk att han sparkade generalen just därför att han kände sig personligt förolämpad, och att han räknar med att bli jämförd med Truman i fasthet och övertygelse. Tolkningen måste nämligen vara förenlig med karikatyren.
Sådant är nu schemat. Det gäller för oljeutsläppet i Mexikanska Golfen, den nya immigrationslagen i Arizona, stimulanspaketen, hälsoreformen, utrikespolitiken – presidenten spelar politik. Om Obama inte krossar karikatyren mycket snart får han svårt att bli omvald 2012.
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof och leder Timbro medieinstitut. rolandpm@gmail.com
