Efter presidentvalet varnade jag i SvD för mediernas idolisering av Barack Obama (”Obama svagt rustad president”, Brännpunkt 5/12 2008). Svärmandet för honom hade dolt vem han var, att speciella omständigheter möjliggjort hans val och att han var hårt uppbunden av sina finansiärer och uppbackare. Önsketänkandet kunde orsaka desto större besvikelse.
Obamas popularitet sjönk också snabbt på ett för en nyvald president ovanligt sätt. I den inrikespolitiska fråga som han gjort till sin, sjukförsäkringsreformen, tycker nu bara cirka 40 procent att han gör ett drägligt jobb. Många i hans eget parti sätter sig på tvären.
Vad hände?
Obama har medverkat i den av demokrater helt dominerade kongressens veritabla orgie i penningutdelning för att ”stimulera ekonomin”. Till redan gigantiska budgetunderskott tänker han lägga kostnaderna för en mycket dyr sjukförsäkringsreform, som även många partikamrater ogillar. Han har riktat populistisk kritik mot ”bankirer” och ”Wall Street” men i praktiken hållit de största och mest vårdslösa investerarna om ryggen.
Medierna nämnde under valet inte att Obama ansåg sig ense med president Bush om ”principerna” för amerikansk utrikespolitik. USA bör vara moralisk ledare i världen men betona demokratisering och bättre ekonomiska villkor för andra folk snarare än militära insatser.
Han kritiserade Bush för att inte ge kriget i Afghanistan tillräckliga resurser men kunde tillkännage sin nya politik först efter många månaders slitningar inom administrationen. Partikamrater kritiserade velighet och planens självmotsägelser.
Även Bushs kritiker har stötts av Obamas vana att inför utländska auditorier be om ursäkt för USA:s tidigare agerande.
Beträffande Mellanöstern har retoriken ändrats något, men USA:s speciella relation till Israel omprövas inte. Värt att nämna är att stabschefen i Vita Huset, Rahm Emanuel, under Gulfkriget ryckte in som frivillig i den israeliska militären.
Obama framställdes under valet som en samlande ledare, men han har blivit en alltmer polariserande gestalt. Saul Alinsky lärde honom att vänsteridéer inte kan säljas öppet i USA. Nya offentliga utgifter, till exempel, borde kallas ”investeringar”. Men hans sympatier har kommit allt klarare i dagen.
Medierna beskrev Obama som en ”gudabenådad talare”, men hans vana att som president hålla tal i tid och otid har för allt flera gjort hans orerande tjatigt och självbespeglande. Hans rådgivare har insett, att han måste hushålla med sina framträdanden.
Det var till stor del Obamas retoriska talang och presentabla yttre, som fick mäktiga krafter att satsa på honom. När det nu framgått att medial charm inte är detsamma som politisk duglighet, har hans brist på särskilt exekutiv men också allmänpolitisk erfarenhet blivit desto mera iögonenfallande.
Idag oroar sig många i hans parti för att årets kongressval kan gå mycket illa och att han själv kan få svårt att bli omvald.
Claes Ryn är professor i statsvetenskap i Washington, D.C. cryn@erols.com
