ÖB borde visa mer respekt för soldaterna

I en hierarkisk struktur befordras man till sin högsta kompetensnivå för att ha visat sig duktig. Sedan befordras man till sin inkompetensnivå. Så lyder tesen i LJ Peters bok The Peter Principle: Why things always go wrong (1969).

Tankarna löper i alla fall iväg i den riktningen igen – efter helikopterschabblet i samband med det bombattentat som skadade fem svenska soldater och dödade en inhemsk tolk i Afghanistan. För två av de skadade är tillståndet allvarligt.

Jag tänker också på den föga smickrande bild av Högkvarteret som mejlas fram i Karl Ydéns avhandling Kriget och karriärsystemet (2008). Befordran sker genom att snabbast möjligt passera så många olika befattningar som möjligt. Det har resulterat i goda generalister men varit sämre för effektivitet och kvalitet.

Någonting är uppenbart fel i Försvarsmaktens förmåga att leda insatsen i Afghanistan. Det finns motstridiga uppgifter om varför sjukvårdstransporten av de skadade svenska dröjde. Tyvärr fogar de sig till tidigare försök från Försvarsmaktens sida att mörka, men utredningar får visa vad som verkligen hände.

Det som står bortom allt tvivel är att Sverige har helikoptrar (Helikopter 4) som skulle kunna användas i Afghanistan. Det är bra att Sten Tolgfors nu har tagit tag i saken, men varken försvarets problem med sjukvårdshelikoptrar eller att Helikopter 4 fanns tillgänglig är någon nyhet.

På motsvarande sätt var dåvarande ÖB Håkan Syrén och insatschefen Anders Lindström ytterst motvilliga att ge de svenska soldaterna förstärkt fordonsskydd (Galten och Stridsfordon 90). Syrén framhöll att det var en så stor fråga, och Lindström ville först ha en ordentlig utredning. Sverige har nu ny ÖB – men insatschefen heter fortfarande Anders Lindström.

Svenska soldater sätter sina liv på spel för oss i Afghanistan, men ännu saknas en veteranpolitik. Eller för den delen ett gott omhändertagande av de anhöriga, de som gör utlandstjänstgöringen möjlig. Det sved när Anders Lindström avfärdande kommenterade saken med att ”vi anställer inte hela familjen”.

Visst finns det en politisk skuld i form av anorektiska försvarsanslag, men, ÖB Sverker Göranson, det här duger inte.

I riksdagen är det idag en öppen utfrågning om den svenska insatsen i Afghanistan. Om svar anhålles – och det krävs riktiga svar för kriget är inte på låtsas. Utan en tydlig skärpning när det gäller både materiel och människor finns det en påtaglig risk för att en växande opinion kommer att vilja avbryta den svenska insatsen.

Ett dåligt tecken är att Socialdemokraterna har gjort gemensam sak med Miljöpartiet med krav på en exitstrategi för insatsen (som om Lars Ohly fått bestämma aldrig skulle ha blivit av).

Det finns god grund att bekymra sig över Afghanistan, men man måste också bekymra sig över konsekvenserna om Sverige sticker och lämnar över till våra vänner att själva avsluta FN-insatsen. Det är en fråga om moral, men också om säkerhetspolitisk trovärdighet och realistisk förväntan på att Sverige i ett krisläge ska mötas av hjälpande händer.

Vad kommer att hända om alla i sådana fall följer Sveriges exempel och drar hem? Tänk på det.