I förra veckan kunde vi läsa om hur antalet unga förtidspensionerade har ökat med nästan 50 procent under Alliansens fyra år vid makten.
Utvecklingen började emellertid inte 2006. Tvärtom har vi sett tendenserna länge. 1990 förtidspensionerades 1500 unga, 2006 var antalet 4500, i fjol 6700.
Bland flera tänkbara orsaker resonerade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i SvD (26/1) kring att många av de unga förtidspensionärerna ofta går direkt från särskola eller förlängd skoltid – under vilken de får aktivitetsersättning istället för studiemedel – till ett liv i förtidspension. Ett arbetsliv verkar i dessa fall inte ens övervägas som möjlighet. Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord var inne på samma spår och påpekade att de unga förtidspensionerade måste få en chans att komma ut på arbetsmarknaden.
– Bara för att man har inlärningsproblem saknar man inte arbetsförmåga helt och hållet.
Som en bekräftelse på dessa tankar dimper nu en rapport från Skolinspektionen (i samverkan med flera andra myndigheter) ner. Enligt en granskning innefattande utredningar och beslut för 715 elever i 30 slumpvis utvalda kommuner placeras ofta barn i särskolan på felaktiga eller undermåliga grunder. Ingen (!) av de granskade kommunerna undgår kritik och krav på att i bästa fall komplettera, i sämsta fall helt göra om, de utredningar man grundat sina beslut på.
På gårdagens DN Debatt berättas vidare att man under granskningens gång har ”sett flera konkreta exempel på barn som tagits emot i särskolan trots att de inte uppfyller kriterierna”. Det kan alltså finnas fler barn som felaktigt hamnat i särskolan.
Enligt skollagen är grundskolan skyldig att ge stöd till elever som har svårt att nå kunskapsmålen. Först om barn inte bedöms kunna nå dessa mål är de aktuella för särskolan.
Att lättvindigt och felaktigt skicka dem ur grundskolan är att kraftigt decimera dessa elevers valmöjligheter och framtid, inte minst på arbetsmarknaden. För varje sådant beslut har man skapat ett utanförskap. Så får det helt enkelt inte gå till.
