Kolumn | Lenin lever
I nian reste vi till Berlin på klassresa. Att gränsvakterna använde speglar under tågvagnarna för att ingen skulle följa med oss från fängelset i Öst till friheten i Väst gjorde djupt intryck. Vi tidiga sjuttiotalister hann uppleva en värld som var tudelad mellan kommunistisk diktatur och liberal demokrati. I dag förstår inte alla 16-åringar ens vad man syftar på när Muren kommer på tal.
Debatten kring Uppdrag granskning kan ge intryck av att problemen främst handlar om historiska relikter i vänsterpartiet, men femton år efter Murens fall bevittnar vi en vänstervåg bland ungdomar.
Vänsterpartiet lockade var femte förstagångsväljare i riksdagsvalet 2002. Enligt senaste Ungdomsbarometern anser drygt 35 procent av svenska ungdomar mellan 15 och 25 år och mer än 50 procent av vänstersympatisörerna att kommunismens idéer inte är döda. Många bär poppiga symboler som Che Guevara eller hammaren och skäran på sina t-tröjor. Vittnar det om historielöshet eller simpel provokation?
Radikalism
har alltid varit lockande. Den kan mogna och bära frukt i form av ansvarstagande och kloka politiker - eller göda verklighetsfrämmande revolutionärer. Alla skyr nynazister som pesten, men nykommunisterna har vunnit mark trots all forskning och debatt efter 1989 om vänsterns moraliska skuld. Ledargarnityret inom Ung vänster koketterar med att vara kommunister och det nuvarande principprogrammet slår fast att det är ett ”revolutionärt ungdomsförbund” vars socialistiska ideologi syftar till ett ”kommunistiskt samhälle”.
Jenny Lindahl Persson sade i Ekot 1998, när hon var ledare för Ung Vänster, att ”Lenin och den ryska revolutionen har haft en stor positiv betydelse för Europa” och påstod senare att ”det faktiskt inte är så att Lenin är någon massmördare”. Dåvarande förbundssekreteraren, numera riksdagsledamoten, Kalle Larsson likställde honom med samtida statsmän som Winston Churchill och menade 2001 att politiskt våld är ”en taktisk/strategisk fråga, inte en moralisk”.
Ung Vänsters bokhandel Red Planet
har i dagsläget åtta böcker av Lenin till försäljning, vilket motsvarar nästan 20 procent av dess totala utbud av klassiker.
En annan ledande kommunist, America Vera-Zavala, har visat förståelse för irakiers våldsattacker mot FN- och Röda korspersonal, och förklarade förra sommaren att Fidel Castros revolution var ”något av det vackraste som genomförts”.
I maj i år uppgav Ung Vänsters ordförande Tove Fraurud i en intervju i ETC att ”på frågan om vilket land som är mest demokratiskt av USA och Kuba så skulle jag säga Kuba”. Hon vidhåller, trots den senaste tidens hårda debatt, att Kuba inte är en diktatur.
Kommunister som Fraurud har en blind fläck: de bortser från att deras utopiska idéer leder till fasansfulla resultat. De struntar i att nutidens skönmålning av Kuba bygger på samma förhoppningar som dåtidens vurm för Sovjet.
Som ungdomsförbundsordförande har Fraurud dessutom ett särskilt ansvar för att ge en korrekt beskrivning av sitt partis historia och ideologi i stället för att slå röda dunster i
ögonen på ungdomar. Men hon är, liksom America Vera-Zavala och Kalle Larsson, vad Lars Ohly var på 1980-talet: en demagog som bedårar många i sin generation. De är på samma gång producenter och produkter av kommunismens renässans - en majoritet inom vänstern har med vetskap om deras hållning placerat dem på partiets kommandohöjder.
Rötan är omfattande. Att de fortfarande är kommunister väcker inte den breda och djupa indignation som det skulle göra hos ett anständigt parti - även utan Uppdrag granskning. Vänsterpartiets bristande intellektuella hederlighet och demokratiska trovärdighet har beskrivits i detalj många gånger tidigare. Men det har gjorts av ”arbetarklassens svikare” och ”liberala debattörer” i privatägda medier - och sådana anser sig vänstern kunna negligera.
Så immuniserar den sig mot fakta och kritik. Så upprätthåller den totalitära tänkesätt.
Sofia Nerbrand är redaktionssekreterare i Axess.
