Jag bodde länge i Göteborgsstadsdelen Lunden, som är byggd i omgångar under början av 1900-talet. Där finns tätt utplacerade träbyggnader, det är en typisk kvartersstad. I synnerhet innergården – grön, med bänkar och grillplats – gjorde att jag trivdes. Förr i världen fyllde innergårdarna ett praktiskt syfte: där fanns utedass och där hängde man tvätt. I dag är de ofta samlingsplatser och välskötta oaser för de boende.
Kontrasten, och det som varit dominerande i Byggsverige sedan 1950-talet, är hus-i-natur: grå längor på avstånd från varandra. Denna opersonliga stil utgör kärnan i miljonprogrammen, men det är ingen byggnadsform som har lämnat oss, tvärtom. Glest utplacerade hus skapar ingen känsla av det privata. Grönområdena blir ansiktslösa halvoffentliga ytor som ingen bryr sig om. Innergårdarna, däremot, är omskötta, trygga områden där man vågar släppa ut barnen.
När det fanns en känsla av det privata eller kollektiva ägandet, då fanns också en känsla av ansvar hos de boende. Gården var ”vår”. I en ansiktslös tillvaro där ansvaret ligger någon annanstans är ingen ansvarig. Möjligen en byråkrat på stadshuset som inte orkar svara på e-post från medborgare.
Den brittiska filosofen Roger Scruton argumenterar i sin nyutkomna bok Green Philosophy: How to Think Seriously About the Planet (Atlantic Books, 2012) att det behövs mer oikofili, kärlek till hemmet och närmiljön för att lyfta människors miljömedvetenhet.
Den bärande tanken är att ägandet skapar ansvarskänsla. Ägandet är dessutom kopplat till arvet. Om du vet att du bara är en tillfällig ägare och att nästa generation ska ta över skapas solidaritet över generationsgränserna.
Om det är något vi behöver är det långsiktighet, även i det lokala. I vår samtid är vi distanserade från vår tillvaro, våra städer och miljö. Vi saknar ansvarskänsla inför den gemensamma offentligheten. Vi bygger in segregationen i städerna och är övertygade om att solidaritet och omtanke kan byggas genom offentligheten. Då skapas en tilltro till de grandiosa politiska planerna som ska lösa kriser och miljöproblem. Lösningen förskjuts hela tiden uppåt, till politiken. Problemen avindividualiseras.
Men om människor inte älskar sin närmiljö och engagerar sig i den kommer ingen annan att göra det åt dem. Det är närmiljön och det som utgör fonden för det vardagliga livet som främst berör människan. Ta förra årets kravaller i London som exempel. Boende med bakgrund i många olika länder tog tillsammans upp kampen på gatorna mot dem som skövlade allt i sin väg. Det var ingen politisk kollision. Det var en kamp mellan dem som inte kände någon samhörighet med gatorna, husen, företagen och de människor vars hem och butiker förstördes. Staten kan inte frambringa denna ansvarskänsla och miljöengagemang.
Det går inte att uppfostra människor till oikofiler, det behövs miljöer i och utanför staden som man känner behov av att bry sig om. Endast underifrån och upp kan riktig omtanke om miljön och närområdet skapas.
Adam Cwejman är ordförande i Liberala ungdomsförbundet. adam.cwejman@liberal.se
