Det sker en mycket snabb scenförändring i den svenska väljaropinionen. I Sifos marsmätning, som SvD publicerar i dag, ökar Socialdemokraterna med över fyra procentenheter för andra månaden i rad. S går upp från 29,2 procent i februari till 33,7 procent i mars. Samtidigt tappar Moderaterna nästan lika mycket. Fredrik Reinfeldts parti går tillbaka från 32,9 till 28,7 procent.

De andra tre allianspartierna tappar några tiondelar vardera, vilket betyder att de borgerliga inte samlar mer än 43 procent av väljarna. De fyra är numera mindre än S och MP tillsammans.

Stefan Löfven har ägnat sin korta tid som partiledare åt att ge det försiktiga generalskapet ett ansikte. Retoriskt har han uppträtt som en politikens Ingemar Stenmark. Vi vet inget om hur varaktigt hans stöd kommer att vara. Men hos en viktig grupp väljare i mitten finns uppenbarligen en öppenhet och en positiv nyfikenhet på vart S ska ta vägen under hans ledning.

Dessa väljare gav M sitt stöd när S hade oreda i ledningen, och det verkade vara hög risk för att partiet skulle ge sig ut i tassemarkerna till vänster. Men nu har S en partiledare med namn om sig att vara kunnig, konstruktiv och seriös, och oron för återställare och radikala äventyrligheter klingar av. Då är de inte främmande för att pröva något nytt.

Bevisbördan fördelas mer jämnt. Intill nyligen gällde ifrågasättandet bara S: Har de kompetens nog att leda landet? Men nu är det upp till bevis även för M: Har de så mycket idéer och förändringsvilja kvar att de förtjänar förnyat förtroende en gång till?

Moderaterna vet med sig att läget förändrats. Temat för partiets stora Sverigemöte i förrgår och i går var ”Tillsammans – nu tar vi nya tag”. När man i höstas höll partistämma i samma konferenscentrum i Örebro var temat kort och gott ”Tillsammans” och tonläget ett annat. Då var ambitionen att beskriva M och Fredrik Reinfeldt som en allmänintressets försvarare, som kan företräda hela nationen och höja sig över partipolitikens split och kiv. I fredags fanns betydligt mer av polemik och fighting spirit i partiledarens tal. I höstas var det spel mot ett mål. Nu har M en utmanare att utmana, och man erkänner att det finns behov av att tänka framåt och nytt.

Behovet är mest akut i frågorna om jobb och arbetslöshet. M har med stor framgång byggt upp sin trovärdighet i denna gamla socialdemokratiska paradgren, men nu möter man en annan och tuffare konkurrens. I en färsk mätning från Sifo/Westander visar sig S inte bara ha seglat i kapp utan till och med nått förbi. I december 2011 var opinionen 37–23 i moderat favör när det gällde förtroende i jobbfrågor. I början av mars i år hade den ställningen ändrats till 28–30.

Läget är besynnerligt, för ännu har den nya S-ledningen inte visat korten. Stefan Löfven har sagt sig prioritera jobben och hans ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har talat om kunskapslyft. Det är varken nytt eller klargörande, utan uppsvinget i opinionen kan bara förklaras med personlig trovärdighet och förändrade förväntningar. Löfven har inte sagt mycket om hur han vill främja fler jobb, men mittenväljarna vet att han har agerat ansvarsfullt i Metall och att han har breda kunskaper om arbetsliv och industri. De ger honom chansen tills vidare.

Vad gäller Reinfeldt vet väljarna vad han har gjort, men inte vad han har i kikaren, och det blev egentligen inte klarare i fredags trots att han ägnade lejonparten av sitt långa tal åt jobben. Han gick igenom ett antal statistiska mått på arbete och arbetslöshet och visade övertygande att Sverige har klarat sig betydligt bättre än många andra länder under finanskris och skuldkris. Men vad ska ske härnäst?

Jag begär inte detaljer ur valplattformen två och ett halvt år innan nästa val äger rum. Fast politik handlar trots allt inte bara om att vinna val utan också om att ta sig an samhällsproblem under perioderna däremellan. De nytillsatta moderata policygrupperna må ha siktet inställt på 2014, men det behövs en färdriktning för politiken även mellan då och nu.

Reinfeldt delade upp de yrkesaktiva i tre olika kategorier och talade med sina partivänner om hur dessa grupper resonerar och vilka förslag de gillar och ogillar. Det är säkert viktigt ur ett valstrategiskt perspektiv. Men det är inte självklart att just det som väljarna vill höra är det som har bäst effekt för ekonomins förmåga att utvecklas och skapa nya jobb. Näringspolitiken matchar aldrig välfärdspolitiken på väljarnas topplistor över angelägna ämnen, men utan bra näringsklimat blir det inga resurser till välfärd.

Reinfeldt sade inget om företagsamhetens betydelse. Däremot uppmanade han sina lokalpolitiker att anställa flitigt i kommuner och landsting. Som ”nya tag för nya jobb” känns det aningen ofullständigt.