Det finns en bransch i Europa som trots den ekonomiska krisen går lysande. Affärskonceptet genererar vinster på hundratals miljarder kronor och är inte så komplicerat som det kanske låter: slavhandel med människor.

För att bekämpa denna tillväxtbransch har EU-kommissionen nu föreslagit en ny strategi. Medlemsländernas poliser ska samordnas bättre och strafflagstiftning bli mer likartad. Det är en god och viktig ansats.

Men människohandel, eller trafficking, kommer inte upphöra bara genom ett EU-beslut. För att stävja denna fruktansvärda verksamhet, som utan överdrifter kan kallas just slaveri, krävs även ytterligare insatser på hemmaplan.

Mycket görs redan, men mer behöver göras. Ett fritt och öppet samhälle kan aldrig utradera brottslighet, och inte heller människohandel. Men den nuvarande omfattningen är oacceptabel. Det handlar om hundratusentals människor och problemet växer, enligt både EU-kommissionen och den svenska polisen. Tre fjärdedelar av alla offer för människohandel beräknas utnyttjas för prostitution. Den sista fjärdedelen tvingas till tungt arbete, stjälande och tiggeri.

Att det senare är ett växande problem kräver ingen statistik för att förstå. I alla större svenska städer syns numera utländska tiggare på gator och torg. Måndag till söndag, dag som kväll. De sitter på smutsiga gator, i regn och rusk, med trötta och vädjande blickar.

Många som tigger, prostituerar sig eller sliter med asfaltslägging gör det dock inte på grund av tvång. Det handlar inte sällan om bristen på alternativ till misären hemmavid, i andra EU-länder som har drabbats hårt av finanskrisen. Kyrkan har vittnat om en ökning av hjälpsökande som tillhör just denna grupp desperata fattiga.

Det finns även en gråzon där människors brist på valmöjlighet och utsatta situation utnyttjas av grovt kriminella personer. Det handlar bland annat om flickor i tonåren som prostitueras och yngre barn som organiseras för tiggeri, enligt polisen.

Sedan finns gruppen som är direkt tvingade, med våld eller hot om våld.

Hur stora dessa grupper är finns det dock ingen siffra på. Det borde å andra sidan bara vara ännu ett skäl att ta saken på större allvar.

Människohandel är redan ett prioriterat område för polisen. Såväl människohandel som olaga tvång kan medföra stränga straff. Men dessvärre tycks polisens arbete och lagstiftningen ändå vara otillräcklig.

Polisiära insatser kan inte enskilt förväntas lösa problemen med människohandel. Men vid sidan av andra och sociala insatser är det angeläget att polisen har verktyg för att arbeta mot alla former av människohandel. I det sammanhanget är det viktigt att inte utesluta en diskussion om att lagstifta mot organiserat tiggeri.

På svenska gator och torg ska det handlas med blommor och jordgubbar. Inte med människor.