Den siste som läste partiprogrammet var korrekturläsaren. Så brukar en luttrad borgerlig programförfattare säga, och man kan förstå honom. Programtexter står sällan i centrum för debatten. De dammas mest av inför valen, när de som ska leda tv-utfrågningar är ute och letar pinsamheter.

Det viktigaste kravet på ett modernt program har därmed blivit att inte lämna blottor. Åsikter av djärvare slag ska framföras i muntliga utspel, som snabbt kan tas tillbaka om de inte faller opinionen på läppen, inte i program som kan ligga och skava i åratal.

Här gjorde Moderaterna som bekant en miss vid sin stämma nyligen, vilket har lett till något så ovanligt som att ett partiprogram har diskuterats i mer än en vecka efter att det klubbats.

Talande nog uppstod problemet genom att skribenter och stämmoombud var alltför ivriga att betona att partiet hör hemma i politikens trygga mittfåra.

Jag är övertygad om att man inte har velat ägna sig åt historieförfalskning, utan att man bara velat säga att De nya moderaterna hyser samma rättvisepatos som präglade kampen mot apartheid och för allmän och lika rösträtt. Men formuleringarna gav visst fog för anklagelser om renommésnyltning, och uttalanden från ledande företrädare gjorde inte läget tydligare.

Efter att ha läst förslaget till moderat idéprogram skrev jag att det kändes som ett program för ett parti som helst inte vill ha något program. Efter att ha tagit del av programdebatten börjar jag undra om inte en del helst skulle vilja slippa att ha en historia också. Så mycket enklare allting vore med 2005 som år noll i De nya moderaternas historia! I stället för att se sitt hundraåriga förflutna, med stora stunder och mindre fina ögonblick, i vitögat och förhålla sig till det som har ägt rum, drömmer man om att ha anlänt till samtiden fix, färdig och fräsch helt utan erfarenhetens rynkor och skavanker. Det är en begriplig inställning i ett parti som just nu firar stora triumfer, men också kortsiktigt och andefattigt.

Dels är det orealistiskt att inte räkna med bakslag och motgångar och behov av att söka stöd i sin historia. Dels finns mer av kontinuitet i M:s utveckling än vad många vill inse och erkänna. Det senare påpekas också av riksdagsledamöterna Andreas Norlén och Hans Wallmark i nya Svensk Tidskrift, som publicerades på svensktidskrift.se i fredags.

Jag kom att tänka på historiens betydelse och bilden av historien när jag läste en artikel av Widar Andersson, som inte bara är vd och chefredaktör för Folkbladet i Norrköping utan en av de allra mest insiktsfulla rösterna i svensk samhällsdebatt. Han tar upp vänsterns förhållande till Moderaterna i en ledare med rubriken ”Det förflutnas snuttefilt förvirrar” (1/11).

Ute på den hårdföra vänsterkanten har De nya Moderaterna ”skapat en förvirring som gränsar till desperation”, konstaterar Andersson. ”Om högern inte är samma gamla höger så blir det nämligen svårt för vänstern att vara samma gamla vänster.” Hur ska man kunna se sig som änglar ifall man inte lyckas hålla liv i djävulsbilden av sina motståndare? Därför alla dessa påståenden om att De nya moderaterna bara är en förklädnad under vilken man hittar samma gamla systemskiftare som förr.

Widar Andersson polemiserar mot idén om det eviga högerspöket, men hans ärende är inte främst att gissla ytterkantsvänstern utan att varna S för att gå i samma fälla. En socialdemokrati som hävdar att inget har förändrats i den svenska högern underskattar sina motståndare och skapar distans till väljarna genom att behandla dem som lättlurade får. En vänster som vill nå framgång måste erkänna för sig själv att M har tagit ”rejäla kliv” in mot mitten och blivit ett ”trygghetsparti” med arbetslinjen som ledstjärna.

En vänster säger: Samma moderater då som nu. En annan och klokare vänster säger: Nya moderater. Vad man saknar är en tredje replik: Ny verklighet.

Opinioner formas inte i vakuum. Att 1980- och 1990-talens moderater och liberala opinionsbildare var så skarpa i kritiken av skattetryck och välfärdsstat berodde på att de levde och verkade i en miljö med extrem skattebörda, omfattande regleringar och välfärdsmonopol. Sedan dess har skattetrycket sänkts från 56 till 45 procent av BNP, vilket motsvarar mer än 300 miljarder kronor om året. Ekonomin har avreglerats och det finns valfrihet och konkurrens i välfärden.

I detta nya läge vore det fullständigt tondövt av borgerliga politiker att låta som om socialismen stod för dörren, precis som det hade varit förödande om de låtit som nymoderater när maktapparaten var i högform, samhället genompolitiserat och den fria företagsamheten stod uppträngd i hörnet. Den tuffa och principiella argumentationen då skapade förutsättningar för pragmatismen i dag.

De nya moderaterna har inte gjort fel när de skruvat ned volymen och skiftat fokus. Men det vore förödande om de gjorde sig urarva och glömde bort var de kommer ifrån.