På tisdag öppnar kungen riksmö tet 2012/13 och Fredrik Reinfeldt avger sin sjunde regeringsförklaring. Förväntningarna på över raskningar är låga, men jag skulle gärna få chansen att efteråt skriva så här:

Hoppet om nyheter var högst begränsat när statsministern tog till orda i riksdagen. I flera veckor har det knappt gått en dag utan ministrar som viftat med nya sedelbuntar ämnade för behjärtansvärda ting. Om det inte har varit storsatsning på Malmbanan eller lärlingar, så har det varit småsatsning på Thielska galleriet eller rovdjursförvaltning, och mot slutet kom till och med besked om sänkt skatt. Vad för äss kunde Reinfeldt ha kvar i rockärmen efter detta?

Det riktigt stora är att denne försiktige general har tagit ett så genomgripande initiativ i personfrågorna. Han har sett behovet av nytändning och lyckats få med sig partiledarkollegerna på förändring. Eller lyckats och lyckats, det bör ha stått klart även för FP, C och KD att nuvarande upplägg blivit olyckligt inte minst för dem själva.

Låt vara att profileringen blir tydligare när FP koncentrerar sig på utbildningsfrågor, C håller sig till närings- och miljöpolitik och KD har alla sina ministrar samlade på socialdepartementet. Men baksidan är att de tre alltmer har kommit att uppfattas som nischpartier, som inte har mycket att bidra med utanför sina specialområden. De har känts allt mindre som fullsortimentsalternativ, och då tycker många väljare att det blir alltför torftigt.

Regeringsombildningen blir vitaliserande både i sak och i framtoning. Gamla problem kommer att ses med friska ögon. Allmänheten får klart för sig att partier och politiker har bredare register och inte är några one trick ponies.

Det är helt rätt att Jan Björklund flyttar från utbildnings- till justitiedepartementet. FP-ledaren har förnyat hela det skolpolitiska regelverket och kan se tillbaka på sin insats med stolthet. Men när förändringsarbetet går från lagstiftning till praktiskt genomförande är det kommunpolitiker och friskoleledningar, inte ministrar, som ska spela huvudrollen.

Fast Björklund trivs bäst i förarsätet och risken är stor att han skulle ha bränt av ett smatterband av nya förslag innan de gamla fått chans att sätta sig. Det är bättre att han får utlopp för sin energi som justitieminister.

Brottsbekämpning och rättssäkerhet ligger många borgerliga väljare varmt om hjärtat, men frågorna behöver drivas med större skärpa och tydlighet.

På samma sätt är det logiskt att Björklunds partivän Allan Widman tar över försvarsdepartementet. Moderaterna har tappat intresset och då är det bättre att någon som är engagerad tar vid. En första positiv konsekvens finner man redan i regeringsförklaringen, som faktiskt öppnar för större resurstillskott än vad som hittills har sagts inför höstbudgeten.

Att Göran Hägglund går från social- till arbetsmarknadsdepartementet gör det inte bara möjligt att bredda bilden av KD, det kan också ge nytt djup åt arbetslinjen. Hägglund ser förstås värdet av att arbetsutbudet är högt och arbetslösheten är låg, men han har också stark känsla för att politik måste gå ut på något större än att maximera antalet arbetade timmar.

Som kollega på departementet får han Elisabeth Thand Ringqvist, som kommer tillbaka till politiken efter en sejour som vd i Företagarna.

Annie Lööf fortsätter som näringsminister. Hon har trots allt bara haft jobbet i ett år. Men Centern får visa upp nya sidor av sin politik i och med att barnläkaren Anders W Jonsson från Gävle flyttar in på socialdepartementet, där han bildar triumvirat med Kristdemokraternas gruppledare fram till nu, Emma Henriksson, samt Ulf Kristersson (M), som tar över som departementschef.

Temperaturen kan stiga i den kulturpolitiska debatten när Madeleine Sjöstedt (FP) tar steget från Stockholms stadshus till regeringskansliet. Som kulturborgarråd har hon värnat sin sektor samtidigt som hon genomfört förändringar och utmanat etablerade intressen. Ny utbildningsminister blir Catharina Elmsäter-Svärd (M), som kommer att ha god nytta av sina erfarenheter från näringsdepartementet när hon ska jobba vidare med att utveckla framtidens forsknings- och innovationspolitik.

Innovation och företagsamhet väcker tyvärr aldrig samma intresse som personfrågor, men jag vill inte gå förbi den nya attityd som kommer till uttryck i regeringsförklaringen. Det har varit känt att där skulle finnas ett antal goda nyheter i form av mer resurser till infrastruktur och forskning, sänkt bolagsskatt och investeraravdrag. Men ansatsen är ny och glädjande. Statsministern gjorde företagsamhet och näringsklimat till röda trådar och betonade att välståndet, välfärden och jobben står och faller med att det kläcks nya idéer och att dessa blir till nya varor och tjänster.

Nya kvastar. En ny idémässig ram. Den här tisdagen kunde ha slutat sämre.