Det händer att borgerliga opinionsbildare uttrycker missnöje med regeringens idéflöde. Källorna verkar sina. Det är ständigt denna arbetslinje och lätt famlande utspel som sänkta ungdomslöner eller, som statsministern i går, budskap om högre löner. Men det famlas på fler håll än så.

Stefan Löfven har så sakteliga börjat göra sig hörd och i går kunde både SvD och Dagens Samhälle publicera varsin intervju. Utmaningen består för S-ledarens del i att varken säga för mycket eller för lite. I Dagens Samhälle är Löfvens svar politiska balansakter där valfrihet i välfärdssektorn välkomnas, medan något som han kallar ”fri dragningsrätt på skattebetalarnas pengar” förkastas. I SvD-intervjun handlar det om framtida taktik och tänkbara regeringskoalitioner och Löfven väljer Perssons metod 2006 framför Sahlins 2010, även om ingen av dem blev framgångsrik.

En möjlig beskrivning av Stefan Löfvens och socialdemokratins status är att man till slut har accepterat sin roll som opposition. Det tar några år att ställa om, och med det reformtryck som karaktäriserade regeringen under den första mandatperioden är det också ett förändrat politiskt landskap för S att ställa om till. Löfven och hans kamrater har att förhålla sig till skattesänkningar på 70 miljarder kronor, till rut och rot som gjort stora medborgargrupper till flitiga tjänsteköpare, och till en välfärdssektor där valfrihet blir allt mer av en självklarhet.

Exakt vad S-ledningen vill se istället för arbetslinje och lägre skatter är inte särskilt tydligt. Genom Löfvens allt mer frekventa inlägg i debatten växer ändå en bild fram av en partiledning som utgår ifrån vad borgerligheten vill och gör, ifrån det som har blivit politikens bottenplatta.

Valfrihet är väl bra, men inte fullt så fort och inte just på det sättet. Jobbskatteavdragen får gärna vara kvar bara marginalskatteeffekten stärks. Til syvende og sidst har reformerna varit nödvändiga och om de förses med en traditionell socialdemokratisk touch finns det inget att bråka om.

Fredrik Reinfeldt blev statsminister tack vare sin arbetslinje, Alliansen och väljarnas trötthet på den trötta regeringen Persson. Löfven har ingen ny historia att berätta, ingen allians och även om Reinfeldt inte sprudlar hela tiden förblir han piggare än sin företrädare.

Hittills lever Löfven högt på personlig trovärdighet, Magdalena Andersson och på ny socialdemokratisk retorik som ligger den nymoderata förbluffande nära, men det är långt kvar till nästa val.