Risken med att avskriva ett politiskt förslag med hänvisning till juridiska hinder är att frågan om vad som är rätt och fel överges till förmån för diskussioner om vad som är (juridiskt) möjligt.

När jurister från Almega respektive LO och TCO igår tolkade EU-rättens och EU-fördragets bäring på så kallade samhällsbolag, blev det tydligt att juridik inte kan frikopplas från värderingar. Diskussionen blir inte ens halv om de ideologiska utgångspunkterna stuvas undan, eller om debattörerna glömmer skillnaden mellan är och bör.

Det kan, enligt Almega, vara så att EU:s lagstiftning gör det omöjligt för kommuner att vid offentlig upphandling rata vissa bolagsformer och favorisera andra ( DN 5/2). Men det kan också, enligt LO, vara så att undantag kan göras och fackets kvastar tillåts ha så långa skaft att de sopar till välfärdssektorns företagsamhet ordentligt ( Brännpunkt 5/2).

Den juridiska aspekten är naturligtvis högst vidkommande, men diskussionen som följer visar också en smygande ovilja att tala i ideologiska termer, om rätt och fel. Inte bara hos de aktuella debattörerna, utan snarare bland dem som är satta att ägna sig åt just det, de politiskt förtroendevalda. I politiska debatter används ordet ideologisk snart nog uteslutande som förklenande beskrivning av meningsmotståndarens bevekelsegrund.

Debatten om välfärdsföretagande har kommit att kallas vår tids löntagarfondsstrid och den handlar – just ideologiskt – om olika syn på makt och på politikens möjligheter och begränsningar. Då som nu var LO pådrivande för att ta makten.

Medan vänstern beskriver makt som något som bör kanaliseras via politiker framröstade i val, menar borgerligheten att makt istället handlar om medborgarens möjlighet att direkt påverka sin vardag.

Därför kan vänsterns rappaste debattörer utan att blinka hälsa en omsorgstagare som misstrivs med den kommunala äldreomsorgen att vederbörande lugnt kan invänta nästa val. Är du missnöjd med hemtjänsten? Rösta på någon annan nästa gång, som i sin tur på fyraårsbasis kan välja hemtjänst åt dig.

Tilltron till den politiska elitens förmåga att känna vars och ens behov är betydligt större hos vänstern än hos borgerligheten. Därav LO:s idé att ett nationellt välfärdsråd bestående av de politiska partierna och arbetsmarknadens parter ska styra välfärdens vardagsvillkor. För de riktigt viktiga frågorna krävs representantskap, korporativism och votering.

Borgerlighetens inställning till sådana församlingar är som bekant betydligt svalare.

Vinstdebatten handlar om valfrihet och om huruvida företag ska få vara verksamma inom skola, vård och omsorg eller inte. Alla försök att få den att handla om något annat riskerar att skymma värderingsfrågorna.

Ett förbud mot vinst i välfärden vore fel för att det omöjliggör valfrihet och företagsamhet, inte för att det eventuellt strider mot EU-rätten.

LO:s ledning aspirerar nu liksom under löntagarfondsstriden på makten.