Håkan Juholt far land och rike runt på jakt efter fast mark under fötterna. Hans förlåt mig-turné har besökt såväl Landskrona och Malmö i söder som Kiruna i norr, och i onsdags var det dags för Norrköping och Örebro. Man kan säga mycket om oppositionsledaren men inte att han saknar energi. Det borde kännas en smula motigt att tvingas jobba på sin come back bara ett halvår efter att man blivit utsedd, men Juholt tycks inte vara nedslagen utan full av tillförsikt.

Till Folkbladet (27/10) säger han: ”Min enda uppgift är att vinna valet 2014, varje socialdemokratisk partiledare har som primär uppgift att vinna regeringsmakten. Det känner jag starkt att vi kommer att göra. Det är slagläge för Socialdemokraterna nu.”

Jag kommer att tänka på riddaren hos Monty Python, som blir av med arm efter ben i en tvekamp men viftar undan det som rispor och kallar motståndaren fegis när han vill avbryta fajten. Hos SvD/Sifo har S fallit till sin lägsta nivå någonsin och hos DN/Synovate i fredags tappade man sex procentenheter på ett bräde. Om detta är ett ”slagläge” i Juholts ögon har hans partivänner all anledning att se fram mot motgångar med fasa.

Ändå möter S-ledaren mer förståelse än klander på sina möten. Publiken består ofta av inbitet partifolk och vad de än må tycka om bostadsbidragen, glöms det bort när Juholt lägger ut texten om politiken. Statsvetaren Ulf Bjereld (S) rapporterar så här från det välbesökta mötet i Göteborg: ”Starkast applåder fick han när han påstod att han aldrig funderat på att avgå och när han lovade att återreglera elmarknaden, järnvägstrafiken och apoteken.”

Juholt vet att han måste säkra kärntruppernas stöd och att nyckeln till det är att de känner igen partiet. Aktivisterna har inte gått med i SAP för att främja valfrihet och företagsamhet utan snarare av motsatt skäl, och Juholt får blanda en cocktail med tre delar statlighet, två delar reglering och skäll på marknaden efter behag. Och det gör han så gärna: Det var samma proportioner i hans installationstal i våras, när han var nyutsprungen som ros över alla rosor och kunde säga precis vad han ville. Att han måste ägna sin turné åt brandtal för det politiserade samhället ser han knappast som en uppoffring. En märklig följd av Juholtaffären är att den tvingar Juholt att använda sitt naturliga idiom inför den hemmapublik där han trivs bäst.

S-budskapet framöver kommer förstås att rymma mycket kritik mot regeringen, men jag tror på nedtonad kritik av den ekonomiska politiken. Thomas Östros gjorde ständiga utfall mot Anders Borg, men de drabbade mest honom själv. Tack vare skicklighet och tur växte förtroendet för Borg och ju mer Östros höjde tonläget, desto mer undrade väljarna vad han höll på med.

Håkan Juholt och Tommy Waidelich har rimligen noterat att M:s trovärdighet i ekonomiska frågor ligger skyhögt över förtroendet för S och försöker att flytta striden till andra arenor hellere än att stånga pannorna blodiga. Visst blir det kritik mot att regeringen investerar för lite, men jag tror på mindre av krav på allmän stimulanspolitik och höjningar av medelklassens skatter. I gengäld får vi höra desto mer om att kampen mot arbetslösheten har misslyckats, att avregleringarna gått för långt och att välfärden måste skyddas mot kommersiella intressen.

I sin budgetmotion föreslår S just en utredning som ska göra det svårare för välfärdsföretag att gå med vinst och dela ut den, och här kan nog finnas politiska poäng att plocka. All privat verksamhet är tyvärr inte välskött, det har vi kunnat se senast i rapporteringen om Koppargården i västra Stockholm, och det finns jordmån för generaliseringar om girighet.

Två tankar om detta:

Dels måste så många som möjligt få ta del av den ypperliga studien Den offentliga marknaden, som Dagens Samhälle lade fram i veckan. Den visar hur enormt viktig offentliga sektorn är som kund till näringslivet, och den påminner bland mycket annat om att ”ungefär lika mycket pengar som går till välfärdsföretagen används för att köpa relaterade välfärdstjänster som skolskjuts, läromedel, färdtjänst, ambulans, läkemedel, tandvård och medicinsk teknik utan att det förs någon diskussion alls om vinster”. Kritiken mot vinst i välfärdsföretagande handlar i första hand om partipolitik, inte om skattebetalarnas pengar.

Dels måste den privata välfärdsbranschen ta täten i debatten om kvalitet och valuta för pengarna. Betygsinflation i skolan och underbemanning i äldreomsorgen ska ses som illojal konkurrens och bekämpas på samma sätt som den seriösa krogbranschen har tagit fajten mot svartjobb. Fristående kvalitetskontroll ligger såväl i företagens som brukarnas och skattebetalarnas intresse.

Dåliga skolor ska stängas oavsett om de är friskolor eller kommunala, säger Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson. Mer sådant! Det är så man förstör marknaden för kommersiella lycksökare och politiska populister.