– Man kan ju fråga sig vad det säger om samhällsklimatet att en sådan här lag bara kan segla igenom. FRA har ju varit på agendan länge, men under den tiden har vi tyvärr inte ägnat så mycket tid åt frågan om personlig integritet.

Centrum för rättvisa har drivit processer mot staten sedan 2002 i fall där enskilda människor har fått sina fri- och rättigheter kränkta. Sådan juridisk aktivism är en relativt ny företeelse i svensk rätt, men kan få en viktig roll att spela nu när lagen om signalspaning är ett faktum. Det i sin tur, påminner Gunnar Strömmer, är en helt annan fråga än om lagen i sin helhet skulle strida mot Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter.

– Det ska väldigt mycket till för att en hel lag ska strida mot Europakonventionens rättighetsskydd, konstaterar han. Vad som är mer angeläget just nu är den potential av kränkningar som själva tillämpningen av lagen rymmer i det enskilda fallet.

– Europakonventionen kräver att varje kränkning av skyddet för korrespondensen ska stå i proportion till ändamålen. Det innebär att varje enskilt ingrepp ska vara nödvändigt. Om det finns mindre ingripande medel för att uppnå samma mål, ska de istället användas. Och eftersom proportionaliteten ska uppnås i varje enskild övervakningsåtgärd, är kraven ganska högt ställda.

Dessutom ställer Europakonventionen krav på de ändamål som rättighetskränkningen grundar sig på. I ljuset av det kan det ställa till problem att syftet med signalspaningen är så vitt formulerat i förarbetena till FRA-lagen.

– Tidigare har vi haft en snävare definition av vad som är en fråga om nationell säkerhet. I propositionen till den nya lagen nämns däremot valutarisker och ekologisk balans som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om de ändamålen kan motivera övervakning i det enskilda fallet.

Framför allt är problemet med den nya lagen att det är svårt att överhuvudtaget få misstänkta rättighetskränkningar prövade i domstol.

– Det unika med den nya lagen är ju att människor inte får reda på att de har utsatts för övervakning. Och den som inte vet att han eller hon fått en rättighet kränkt kan inte heller driva sitt fall i domstol.

Här vilar ett ansvar på de företag som berörs av lagen, menar Gunnar Strömmer.

– Om telebolagen uppmärksammar enskilda fall av övervakning kan vi få ett rättsfall redan när lagen träder i kraft 2009. Och därmed också få en prövning av huruvida tillämpningen av lagen är förenlig med Europakonventionens krav.

– Telebolagen får helt enkelt fundera över om de kan spela med i det här spelet. Dessutom är det ju inte en omöjlig tanke att enskilda tjänstemän på FRA eller andra myndigheter skulle kunna uppmärksamma fall av övervakning, avslutar Gunnar Strömmer.

Därmed går det en röd tråd mellan den politiska aktivism som föregick riksdagens beslut, och den juridiska aktivism som tar vid när den nya lagen träder i kraft: Enskilda människor kan fortfarande göra en avgörande insats genom att visa civilkurage.