Nu spelar Sverige i högsta serien

För första gången någonsin enas världens mäktigaste länder om i vilken takt och storleksordning de klimathotande utsläppen ska minskas. Som Europas representant vid förhandlingarna, bredvid USA:s Barack Obama, Tysklands Angela Merkel och Rysslands Dmitrij Medvedev står Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är, även för en skeptiker, ett historiskt ögonblick.

Det har gått drygt en vecka av Sveriges ordförandeskap i EU. Fredrik Reinfeldt själv tycker att det är omtumlande. ”Det har aldrig hänt förr” säger han vid en pressträff vid G8-mötet i italienska L’aquila, ”att en svensk statsminister, en förortskille från Stockholms förorter, sitter med när vi diskuterar världens problem med dem som också har störst möjlighet att göra något åt dem.”

The Economist skrev i förra numret entusiastiskt inför ordförandeskapet, och kallade i förbigående utrikesminister Carl Bildt för ”en jätte i ett Europa befolkat av diplomatiska pygméer”.

Entusiasm tycks dock inte ligga i svenskens natur. I Aftonbladet , på ledarsidan, avfärdas Reinfeldts nya roll som EU-ordförande, och skribenten Katrine Kielos kallade igår G8-mötet för ”ett tillfälle för statschefer att bli fotograferade”. Det nya rekordet i svensk självspäkning togs dock redan i tisdags, då Expressens ledarskribent Svend Dahl förklarade sig ”urless”, och berättade att han ”längtar redan till den dag då ordförandeskapet är över.” Detta efter fem dygn med Reinfeldt som ordförande. Man får hoppas att världens ledare föredrar The Economist.

Annat var det förr. Den svenska självbilden av utrikespolitiskt inflytande har länge varit grovt överskattande. Än idag talas drömskt om när Olof Palme var Sveriges röst i världen. Men det är svårt att se hur statsbesök på Kuba och vänskapliga diplomatiska relationer med Nordvietnam skulle ha satt några djupare avtryck. Palmes eldfängda retorik fick honom snarast portförbjuden i Vita huset, de svenska hyllningarna till trots.

Få har dock förhånats så grundligt som Carl Bildt, för sin boktitel Hallänning, svensk, europé . Men den titeln förutspådde den nivåförflyttning av svenskt inflytande som skulle komma. Titeln representerar såväl en mental som en reell gränsutvidgning, och den nya värld av möjligheter som följer därav. 1991, när boken skrevs, var det bara en dröm. Fredrik Reinfeldt lever just nu den drömmen. På den här nivån har ingen svensk tidigare spelat.

Mona Sahlin brukar säga att hon inte gick med i det Socialdemokratiska partiet, hon gick med i Olof Palme. Så kan det förstås ha varit. Men resten av Sverige gick med i Carl Bildt. Det är därför Fredrik Reinfeldt får vara med som Europas representant när de allra största och viktigaste besluten fattas av dem som verkligen har makten att förändra världen.