Chocken har börjat släppa. Stjärnsmällen för Socialdemokraterna i valet den 19 september – ytterligare 4,3 procentenheter minus; fortsatt borgerlig regering – gav upphov till en lång period av förlamning. Men nu ger sig allt fler röster, och intressen, till känna i en debatt om partiets framtid.

Manövrerandet sker än så länge i dämpat röstläge, som strax efter en tyst minut, men maktkampen har blivit offentlig och trycket lär snabbt drivas upp.

Ordförandena i den socialdemokratiska kriskommissionen, Ardalan Shekarabi och Anna Johansson, ställer konstruktiva frågor till sitt parti på DN Debatt (10/11), men frågan är hur många tungviktare som har tålamod att delta i den sortens allvarliga dialog och gå på djupet i sak.

Riksdagsledamoten Morgan Johansson, som är ordförande i en av kommissionens arbetsgrupper, lät sig till exempel intervjuas i Sydsvenskan samma dag, och han vecklade då inte in sig i några mer filosofiska frågeställningar.

Det usla valresultatet kan enligt Johansson sammanfattas i två ord: Thomas Östros.

Om inte Östros hade förhandlat så dåligt med Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade Socialdemokraterna inte behövt gå till val på återinförd fastighetsskatt och höjd bensinskatt, och då hade allt kunnat ordna sig. Likaså var det ett misstag att föreslå stora skattesänkningar för pensionärer: ”Vårt jättelika vallöfte till pensionärerna lämnade mycket små positiva spår i väljaropinionen.”

Morgan Johansson ses allmänt som en ledande profil på det socialdemokratiska partiets vänsterflygel, men i Sydsvenskan öppnar han plötsligt dörren för samarbete med borgerliga mittenpartier efter 2014. I samma veva tar han sorglöst farväl av MP och V.

En syndabock i den högsta partiledningen, utpekandet av några taktiska missgrepp i sakfrågor och ett förslag till nya partisamarbeten medan man fortfarande står i ruinerna av det gamla: den treklövern har inte mycket gemensamt med seriös analys av det slag som Ardalan Shekarabi och Anna Johansson efterlyser.

Däremot passar det perfekt som signal om att Morgan Johansson är en pigg och flexibel kraft, som inte tänker stå kvar på perrongen när tåget mot framtiden går.

Samma sorts självdeklaration kommer från kollegan i partistyrelsen, Håkan Juholt, som var först ut av partitopparna med att ansluta sig till SSU:s krav på att partistyrelseledamöterna ska ställa sina platser till förfogande på extrakongressen nästa år. Det visar handlingskraft och klädsam ödmjukhet utan att vara onödigt riskabelt.

Hade han inte fått gensvar hade han i alla fall visat god, progressiv ambition, och när Mona Sahlin igår slöt upp bakom kravet fick Juholt status av pigg pionjär – och personfrågorna kom i händelsenas centrum.

Genom att gå SSU:s krav till mötes värjer sig Mona Sahlin mot anklagelsen att hon klamrar sig fast vid makten. Fast samtidigt väcks frågan om kraften i hennes ledarskap. Varför tog hon inte själv initiativet redan under dagarna efter valet?

Nåväl. Spelet är öppet och kampen om poster och positioner kan börja. Politikens förnyelse går ner på sparlåga. Här gäller att ta ett helvete i taget.