Alltfler förtroendevalda inom LO-förbunden ägnar mer tid åt det fackliga uppdraget, än åt politiken. Så lyder den mest komiska, men även mest intressanta, slutsatsen i den facklig-politiska rapport som förra Kommunalchefen Ylva Thörn har författat åt Socialdemokraternas partistyrelse.

Thörns uppdrag var att utreda hur det facklig-politiska samarbetet ska kunna stärkas, samt inleda en diskussion om hur ett fördjupat samarbete med TCO och Saco skulle kunna se ut.

Dessa begränsade frågeställningar – ingenstans diskuteras huruvida tjänstemännen eller akademikerna önskar ett sådant samarbete, eller ens för vems skull det skulle inledas – vittnar om den hemmablindhet som alltjämt präglar socialdemokratin.

Partiets och de många fackförbundens perspektiv antas i rapporten vara så samstämmiga att de knappt ens behöver diskuteras.

Ylva Thörn borde annars veta bättre än de flesta hur svårförenliga dessa perspektiv kan vara. 2003 ledde hon den största strejken i Kommunals historia, med över 80000 uttagna under fem veckors tid. Samtidigt satt både Thörn och hennes främsta motståndare, dåvarande Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu, i den socialdemokratiska partistyrelsen.

De många intressen – arbetsgivare, konkurrerande LO-förbund, partiet, regeringen – som trängdes i S-hagen tvingade partistyrelsen att inta rollen som något slags arbetsmarknads-FN.

Det blev förstås ett praktfiasko. Kommunals prestigefråga, en höjning av de lägsta ingångslönerna, visade sig i efterhand inte omfatta några faktiska anställda. Mängder av brandmän, som kände sig bortglömda av Kommunals ledning, lämnade senare förbundet.

Tydligen är det denna succé som Thörn nu vill sprida till TCO och Saco. För ändamålet vill hon att Socialdemokraterna inrättar en biträdande partisekreterare med ansvar för att bygga upp relationen med tjänstemännen och akademikerna.

Man får anta att de senares entusiasm är behärskad. En majoritet av Sacos och numera TCO:s medlemmar röstar borgerligt, och anser sannolikt att deras förtroendevalda ska ägna sig åt just det fackliga uppdraget, snarare än åt partipolitik.

Exakt vad Civilekonomerna, Officersförbundet eller SLF ska få ut av dessa tilltänkta möten med den biträdande partisekreteraren är oklart. De har redan gott om politiska kontakter – på båda sidor av blockgränsen – och vad de själva eventuellt saknar kan de enkelt ordna med hjälp av landets många hugade kommunikationsbyråer. Förbi är den tid då allt kretsade runt partigubbarna på Sveavägen.

Men om själva tjänstebeskrivningen är en smula luddig, så är Thörn föredömligt specifik på andra punkter. Kostnaden, exempelvis, är beräknad till 1,8 miljoner kronor inklusive sociala avgifter. För den biträdande partisekreteraren torde detta innebära en månadslön på någonstans runt 90000 kronor.

Se där åtminstone en person som får anledning att glädjas över Ylva Thörns förhandlingstalanger.