Det sägs att ideologierna är döda. I så fall går ett spöke genom rapporten från Socialdemokraternas kriskommission. ”Den del som kallas ’omvärlds- och idéanalys’ innehåller inga idéer”, noterar visserligen Aftonbladets Katrine Kielos, men i gengäld finns där ideologi så att det räcker och blir över. I stort sett hela den politik som har fått Sverige på rätt köl under 1990-talets sista och 2000-talets första årtionden sågas jäms med fotknölarna. Den har utgjort en enda stor nyliberal avvikelse från den rätta läran och måste ändras helt och hållet.
Rapporten har inget att säga om enskilda människors drivkrafter, om företagsamhet eller om hela det civilsamhälle som varken är ”marknad” eller stat och parti. Om S går till val på dess budskap har bara en grupp utöver de borgerliga kampanjstrategerna skäl att glädjas. Det är statsvetarna, som får ett lysande tillfälle att peka ut den grundläggande idékonflikten mellan politisering och pluralism.
Kommissionen vill att politiken ska vara motor för hela samhällsmaskineriet och att det inte ska finnas en massa trista begränsningar för politiskt beslutsfattande. Man säger inte rent ut att tillvaron vore bättre utan EU-rätt, lagtolkning i domstol och självständig riksbank, men resonemanget pekar entydigt i den riktningen. ”Välfärdsutbyggnadens decennier var i en stor utsträckning en period av ökad demokratisering av olika samhällssfärer”, skriver man nostalgiskt och beklagar i nästa andetag att ”viktiga samhällssfärer” därefter har ”undandragits politikens räckvidd”.
Det vore ju inte bra ifall Sverige hade blivit mindre demokratiskt, men det är inte heller vad som hänt. Kriskommissionen ger uttryck för en demokratisyn, som lyckligtvis inte har gjort mycket väsen av sig sedan Carl Lidboms glada dagar, och som går ut på att samhället blir allt mer demokratiskt i takt med att allt fler områden blir föremål för politiska beslut. Men för den som sätter värde på maktdelning och mångfald finns förstås inget självklart i att politisering och demokratisering är en och samma sak. God demokrati är att staten står under medborgarnas kontroll och respekterar deras fri- och rättigheter, inte att man har största möjliga stat.
Kriskommissionen anklagar beslutsfattare utom och inom socialdemokratin för att ha låtit sig snurras upp av en ”nyliberalism” som har tre kännetecken: Den sätter kampen mot inflationen framför kampen mot arbetslösheten. Den vill att efterfrågan och utbud ska påverka välfärdspolitiken, och den vill att de folkvalda ska delegera viss beslutsmakt till oberoende experter, till exempel i Riksbanken.
Men om detta är nyliberalism är det väl inte konstigt att även socialdemokrater blev nyliberaler? Verklighetsförankrade personer som Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och Mona Sahlin har ögon i skallen och kunde själva konstatera vad den ohämmade politiseringen hade ställt till med.
De såg att man inte kan bygga en hållfast arbetslinje med dåligt penningvärde som grund, utan att inflation leder till överhettning, oreda och allmän osäkerhet om framtiden, och de såg påfrestningarna ett land utsätts för när balansen till sist måste återupprättas. De blev fast beslutna att aldrig låta inflationen ta fart igen, och därför var de med och fick ett nytt ekonomisk-politiskt ramverk på plats. Det har tjänat oss väl under snart 20 år och den självständiga riksbanken är en av dess bärande bjälkar.
De ”nyliberala” socialdemokraterna kunde i längden inte heller blunda för att monopolism i kommuner och landsting producerade minst lika många Babels hus som progressiva paradis, att förnyelseförmågan var klen och att missnöjet grodde hos användare, anställda och skattebetalare. Därför blev det ingen massiv återställarpolitik och så småningom sade även S ja till alltmer av alternativ och valfrihet.
Kommissionärerna tycks tro att omprövning som denna har ägt rum i lufttomma rum och av rent ideologiska skäl, men de bortser från att verkligheten har sparkat bakut. Det politiska övermodet ledde till ekonomisk stagnation och en utbredd känsla hos människor av att stå inför en maktfullkomlig överhet. Detta övermod vill de nu ha tillbaka.
Fullt logiskt handlar slutsatskapitlet om stat, stat och stat. Land ska med företagsstöd och småhussubventioner byggas.
Kommissionen svarar för sig själv, och det är fullt möjligt att rapporten går samma väg som så många andra grupparbeten och snart samlar damm i arkivet. Men över 50 av Rörelsens ledande namn har varit engagerade i att ta fram den, och om de inte har drivit på så har de åtminstone jamsat med när politiseringslinjen formulerades. Det påminner om vilken ohyggligt svår uppgift som väntar den Damberg, Pagrotsky, Sundström, Österberg eller Östros som snart ska ta över.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
