Marsmätningen från Sifo är en kraftfull varningssignal till regeringspartierna. Avståndet mellan stödet för Alliansen och det samlade stödet för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har minskat till 1,1 procentenheter. I februari var skillnaden 6,0 och i januari 7,7 procentenheter. Förändringarna från februari till mars ligger inom felmarginalen för vart och ett av de enskilda partierna, men den färska mätningen visar att blocken nu kan vara jämstora.
Det är oklart i vad mån man numera kan tala om ett sammanhållet rödgrönt alternativ, men jag vet inte om det är någon vidare tröst för Alliansen att man samlar 46,8 procent medan Socialdemokraterna ensamma bara får 30,5 procent. Håkan Juholt tänker knappast återuppfinna den formaliserade rödgröna pakten med MP och V och ge sig på ut tågturné med Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt, men om Alliansen blir mindre än de tre rödgröna partierna i nästa val är det ändå slut med alliansregerandet i den tappning vi hittills har sett.
Moderaterna fortsätter att vara största parti och får 30,9 procent. Samtidigt fortsätter Centern och Kristdemokraterna sin vådliga färd strax över spärrgränsen till riksdagen med 4,7 respektive 4,5 procent. Folkpartiet har bättre säkerhetsmarginal med sina 6,7 procent, men har inte stigit utan tvärtom tappat lite höjd sedan valet. De små borgerliga partiernas försök att profilera sig tydligare gentemot M har inte burit frukt.
United Minds, som gör mätningar åt Aftonbladet, sade sig notera en tydlig Juholteffekt efter att det hade blivit klart vem som skulle bli valberedningens förslag till ny S-ledare, men Sifo registrerar ingenting sådant. Stödet för S har bara ändrats med några tiondels procentenheter i marsmätningen, och detta är föga förvånande.
Dels ärJuholt en doldis för stora delar av väljarkåren, dels har medierna under den gångna veckan dominerats fullständigt av rapporteringen från jordbävningskatastrofen i Japan. Opinionsutvecklingen hittills under året har andra förklaringar än Håkan Juholts personlighet.
Den viktigaste är att regeringen har tappat det intellektuella och moraliska initiativet. Redan under valrörelsen agerade man försiktigt och försökte bli omvald på att De rödgröna var ett hot snarare än på att man själv var ett löfte, och man har inte höjt trycket efter valet.
I stället har andra problemformuleringar än borgerliga fått möjlighet att sätta sig: Avregleringen beskrivs allt oftare som den stora boven bakom de höga elpriserna. Det fantiseras om en svunnen guldålder då tågtrafiken var ett monopol och SJ ett affärsverk. Reformerna av sjukförsäkringen attackeras som om själva syftet med förändringarna hade varit att jävlas med de sjuka, och friskolors måttliga vinster anklagas för att vara orsaken till att kunskapsresultaten sjunker.
På fält efter fält romantiseras monopolism och gamla hopplösa regleringar och borgerligheten har inte förmått teckna en motbild, som visar på värdet av konkurrens, etableringsfrihet och arbetslinje som grundhållning i socialförsäkringen.
Intressant nog har de rödgröna partierna spelat rätt liten roll för stämningsomslaget. Det är i mycket högre grad en följd av de borgerligas passivitet än av vänsterns aktivitet, och det ska bli intressant att se hur sugen Håkan Juholt är på att exploatera opinionerna och vad som blir resultatet om han försöker. Det är en sak för väljare att beklaga sig, en annan att verkligen vilja vara med och vrida klockan tillbaka.
Vänsteropinionen fick sin största handfasta seger nu i veckan, när riksdagen satte stopp för fortsatt försäljning av statliga företag. Regeringspartierna påmindes ännu en gång om att de styr i minoritet, och ett av skälen till att Fredrik Reinfeldt uppträder så återhållet kan vara denna vetskap om att kontroversiella förslag riskerar att fällas av de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna. Men all politik handlar inte om enskilda åtgärder och lagförslag, det gäller också att verka för idéer och en övergripande politisk linje. Borgerlighetens manöverutrymme ökar inte, utan minskar, ifall man avstår från att söka brett stöd för borgerliga värderingar.
Nu är det stora offensiva temat i regeringsbudskapet att det går bra i ekonomin, att tillväxten är hög och att arbetslösheten sjunker. Allt detta är utmärkt, men statistik är inte politik. Goda siffror blir vinnande argument först när människor känner sig övertygade om att det är politikerna som de har att tacka för vad som sker. I det gynnsamma läget befann sig regeringen 2010. Nu blir det mindre självklart för var dag som går.
Om Alliansen fortsätter att berätta om sina bedrifter i stället för sina värderingar och sina framtidsidéer lär Juholteffekten bli verklighet även hos Sifo.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD. pj.anders.linder@svd.se
