För sex år sedan fick opinionsinstitutet Demoskop i uppdrag av Skatteverket att kartlägga svenskarnas attityd till svartarbete.
Toleransen visade sig vara hög. 57 procent kunde tänka sig att köpa svarta tjänster, och 52 procent var öppna för att själva arbeta svart.
Nu, sex år senare, har institutet ställt samma frågor igen – och fått ett helt annat resultat: 42 respektive 31 procent.
Anders Lindholm, vd på Demoskop, pekar i Dagens Industri (24/8) på två troliga huvudorsaker bakom förändringen. Dels att tjänster som tidigare var svarta eller förbehållna de förmögna, genom rut- och rot-avdragen nu har tillgängliggjorts för en bredare allmänhet. Dels att gränsen mellan svart och vitt har blivit tydligare, genom de höjda beloppsgränserna, och därför upplevs som rimligare.
Vidare säger Lindholm att det finns ett samband mellan den förda politiken och den förändrade synen på svartarbete, helt enkelt eftersom det gamla systemet saknade förankring i folkdjupet.
Det är en rimlig slutsats. När skatterna gjorde det nästan omöjligt för normalinkomsttagare att köpa exempelvis städhjälp, så tolererade svensken grannar som rundade systemet. Men ren snikenhet är svårare att fördra.
Det är ett annorlunda, men icke desto mindre intressant, sätt att tolka stödet för den svenska skattepolitiken.
Att fråga människor om skattetrycket i förhållande till deras förväntningar på offentlig service, som sociologen Stefan Svallfors har gjort vid flera tillfällen under de senaste trettio åren, kan ge intressanta teoretiska resultat.
Men Demoskops mätning är finurligare, just eftersom de tillfrågade förmodligen inte själva upplever att de svarar på politiskt laddade frågor.
Det är en mätning av moral, snarare än av mer eller mindre partipolitiskt färgade åsikter. Folk besvarar frågor om sig själva, i stället för om samhälleliga abstraktioner.
Maud Olofsson talade för några år sedan om behovet av ett värderingsskifte i Sverige, om att ”komma bort från sossefieringen” som hon uttryckte det. Kanske är denna mätning ett tecken i hennes riktning.
