Mona Sahlin har bestämt sig för skattehöjningar. Det verkar förhastat att binda upp sig tre och ett halvt år i förväg, men i en TT-intervju i veckan var hon väldigt tydlig med vad som ska gälla 2010.

Om socialdemokraterna kommer tillbaka till makten gör de det i dåligt sällskap – och då talar vi alltså inte bara om vänsterpartiet utan också om fastighets- och förmögenhetsskatten.

Enligt Sahlin är motivet fördelningspolitiskt. ”Att höja skatter betyder också att man förändrar fördelningen mellan fattig och rik”, som hon säger till TT. Häromveckan använde hon samma argument mot att avskaffa värnskatten. Istället vill hon, enligt TT, att skattebetalarna ska satsa 14 miljarder på a-kassan.

Straffskatt på att ha sparkapital och bo i sitt eget hem, straffskatt på utbildning och ansträngning, en statlig storsatsning på att det ska bli lönsammare att inte arbeta.

Programmet känns mer som en repris av Persson -06 än som en röstmagnet för väljarna i mitten, men framför allt är det svårt att föreställa sig en mer fantasilös och statisk syn på fördelning och livschanser.

Ta förmögenhetsskatten. Den har dragit in ungefär fem miljarder om året till statskassan, vilket motsvarar en halv procent av statens skatteinkomster. Samtidigt har den drivit massor av pengar ur landet – stora resurser som kunde ha använts till såddföretagande och nya jobb. Både Skatteverket och LO-PO-Edin vill ha bort den.

Men löftet om skattehöjningar 2010 ger chans till klasskampsretorik och får kallnat rörelseblod att ljumna. Det är inte svårt att föreställa sig hur partiaktivister låter aftonbönen bli ett tårfyllt tack till Reinfeldt och Borg för att det äntligen händer någonting, som går att elda upp styrkorna emot. Man behöver i alla fall inte leta många sekunder bland nätkommentarerna till Sahlintervjun innan man hittar förväntansfulla formuleringar om ”direktörsskatt” och ”röd skatteväxling”.

De bryr sig mycket mer om politiken än fördelningen i fördelningspolitiken.

Varken Sahlin eller hennes supportrar verkar intressera sig för att en återinförd förmögenhetsskatt skulle skada vårt investeringsklimat utan att ge låginkomsttagare en krona mer i plånboken.

Det kan däremot högre a-kassa ge. Men det betyder inte att förslaget är bra:

Fördelningen blir jämnare för stunden, men blir den mer rättvis?

Hur juste är det mot dem som går upp i ottan och ger sig iväg till ett jobb, som kanske inte alltid är så oerhört underhållande, att de bara får en spottstyver mer kvar i plånboken än de som inte arbetar alls?

Att skillnaden är liten kan vara OK under en begränsad period av omställning, men när man börjar räkna tiden i halvår och år?

Fördelningen blir jämnare för stunden, men vad händer på längre sikt?

Högre a-kasseersättningar går hand i hand med högre arbetslöshet. Lönar det sig inte att gå till jobbet, kommer färre att få ett jobb att gå till. Priset för högre bidrag idag är att färre får lön (och fler bidrag) i morgon. Det är dåligt inte minst i ett fördelningsperspektiv. Att ha 80 procent av en gammal löneinkomst i a-kassa är sämre än att ha 100 procent av en lön, och som arbetslös står man utan chans att byta arbetsuppgifter, få ökat ansvar och bättre betalt. Man hankar sig fram lite lättare, men man stagnerar.

Och det gäller om man haft jobb. För de många som aldrig har lyckats få en ordentlig anställning spelar det ingen roll hur stor andel a-kasseersättningen är av lönen, för man får den inte i alla fall. Det enda hög a-kassa bidrar med för outsiders är att den trycker upp ingångslönerna, så att de får det ännu svårare att ta sig över tröskeln in på arbetsmarknaden.

På Island, som jag nyligen besökte, är a-kassan ganska snålt tilltagen, men i gengäld är arbetsmarknaden så fri att alla får jobb. Det ger inte bara god tillväxt, det är också utmärkt fördelningspolitik.

Som partiledare har Mona Sahlin ­ talat väl om företagsamhet och förnyelse, men ännu har inget av den dynamiska samhällssynen letat sig in i hennes fördelningspolitik. Där handlar det än så länge bara om att ta från en grupp och ge till en annan, trots att åtgärderna skadar investeringsviljan, leder till färre jobb och gör människor mer beroende av staten.

Hittills har de borgerliga mest skruvat på sig i debatten eller rentav gett sina kritiker rätt. Det varken stämmer eller håller. Svenska folket behöver få klart besked om att det finns ett annat och bättre sätt att se på fördelningsfrågorna än det Sahlinska.

Arbetslinjen är en väldigt bra utgångspunkt. Debatten har nu snöat in på vem som får flest hundralappar i jobbavdrag, men det centrala är något annat: jobbpolitik är långt bättre än bidragspolitik när det gäller att ge många människor goda livschanser.

De som har lön och försörjer sig själva är med i matchen på ett helt annat sätt än de som har blivit beroende av politikernas (och de andra skattebetalarnas) välvilja.