n stor grupp demonstranter tvingar in regimens kravallpoliser i en port. Trots batonger, sköldar och hjälmar har de ingen chans mot folkmassan. En röst försäkrar polismännen att de inte ska bli slagna, bara de säger högt att Khamenei, den islamiska republikens högste ledare, är en skitstövel. ”Varför gör ni så här mot vårt folk?” ropar en annan demonstrant till kravallpoliserna. ”Förlåt”, svarar en av dem. ”Vi är inga mördare”.
Klippen är röriga och oskarpa. Det syns och hörs att situationen är kaotisk. Många filmer visar slagsmål, stenkastning, bränder och konfrontation. Men på flera av videosnuttarna ses samma sak: hur demonstranterna fångar in regimens hantlangare, men avstår från våld.
Proteströrelsen i Iran är mångfasetterad, och svårtolkad när det gäller politiska mål. Men det är ingen lynchmobb.
Regimen drar sig inte, dock, för det öppna våldet i sin repression. I söndags öppnade säkerhetsstyrkorna eld emot de protesterande. Dödstalen från de gångna dagarna är osäkra, men när regimkontrollerade, hårt censurerade massmedier uppger att åtta personer dött så kan man vara tämligen säker på att det är i underkant. Att det skrivs något över huvud taget är ett erkännande att regimen inte har kontroll över vare sig historieskrivningen eller situationen.
Regimen har ihärdigt försökt stänga ner kommunikationerna, men i internetåldern, där varje mobiltelefon är en potentiell nyhetsbyrå, är tankekontroll inte längre möjligt.
Den islamiska republikens gamla sammanhållna ledarskikt är splittrat, och tidigare lojala statstjänare står nu som regimens fiender. De riggade valen tidigare i år stärkte oppositionens positioner. Det som kan kallas medelklassen har tappat tron både på den politiska ledningen och den religiösa auktoritet som är dess främsta maktgarant. Det är inte så konstigt. Staten skjuter ju mot sina medborgare mitt under en religiös högtid.
Även i en totalitär stat kan dessa faktorer vara nog. De senaste dagarna visar att regimen är desperat. Det är en öppen fråga hur länge den kan hålla ut. Fallet kan komma snabbt.
Tyvärr talar inte allt för att Iran omedelbart blir en blomstrande demokrati. Men nu ges en reell chans att slippa förtrycket, och det kan knappast bli sämre.
Demonstranterna förtjänar allt stöd.
