2
4 okt 2005
Alliansens gemensamma reformförslag visar att man har ett hållfast alternativ att erbjuda. Nu kan den verkliga politiska striden, den om människors fantasi och framtidstro, ta sin början.
I morgon kommer de borgerliga att känna sig orättvist behandlade. Då lägger de fyra partierna fram varsitt alternativ till regeringens budget, och kommentarerna kommer att skjuta in sig på skillnader och ”splittring”. Det blir mycket tal om familjer och alkohol och andra områden där åsikterna fortfarande går i sär. Strid är mer kittlande än frid.
Samtidigt är friden inom borgerligheten stor nuförtiden, och för att ge en motbild till morgondagens höll Alliansen i går en särskild pressträff där man presenterade allt det som man har blivit överens om inför budgeten. Viljeyttringen från Bankeryd har knådats lite till och blivit ett konkret gemensamt ställningstagande i riksdagen. Aldrig förut har oppositionen givit besked om politiken så långt före nästa riksdagsval. Ett antal besked är också riktigt bra:
däribland sänkt inkomstskatt genom förvärvsavdrag, avskaffat arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen, rimliga förutsättningar för hushållsnära tjänster, övergång till allmän arbetslöshetsförsäkring.

Det hade också blivit hög tid för Alliansen att sätta ned foten. Turerna om procentsatser, tak och tidsperioder för ersättningarna i de olika sociala försäkringarna, bud och motbud, hade börjat bli minst sagt förvirrande, även för dem som ägnar viss kraft åt att försöka hänga med. Inte minst efter moderatledningens utspel på DN Debatt för en vecka sedan.
Att samlas kring ett konkret förslag, och sedan hålla fast vid det, ger de borgerliga en plattform för trovärdig politisk opinionsbildning för förändring. Man har tänkt; man har något konkret att komma med; man är seriös.
Men i det ögonblick de borgerliga blir alltför upptagna vid att hamna exakt rätt och låter sitt förändringsbudskap reduceras till tidsperioder eller procentsatser, som dels är osäkert hur stora de är, dels kan beskrivas som lite snålare än
vad regeringen lovar, lämnar de ifrån sig initiativet. Socialdemokraterna är fenomenalt skickliga på att gå i opposition trots att de regerar och att ställa de borgerliga till svars för politik som ännu aldrig fått en chans att möta verkligheten.

En sifferdebatt utan ideologiska dimensioner innebär spel på hemmaplan för socialdemokraterna. Om och om igen har det framkommit att väljarna anser dem vara det existerande systemets naturliga väktare. Det måste förstås inte alltid vara så, men det är fortfarande så.
Historien har visat att majoriteten i Sverige röstar för maktskifte när väljarna känner att det är dags för förändring, när s-regeringen har tomt i tanken och verkar mer intresserad av positioner och utnämningar än av framtid och reformer - och när de borgerliga har någon sorts alternativ väg att erbjuda. Tänk ”Ny start för Sverige”.

Under ett första skede har Alliansen av naturliga skäl haft stort fokus på sitt inre arbete och på den tekniska utformningen av de gemensamma förslagen i den
ekonomiska politiken. Det har skapat förutsättningar för framgångsrik tävlan om regeringsmakten.
Men just förutsättningar. Gårdagens gemensamma reformförslag får full kraft först när de sätts in i ett större politiskt sammanhang, när de används för att klargöra vägvalet mellan skapande och fördelning, arbete och bidrag, självbelåtenhet och målmedvetenhet.
SvD saknar inte invändningar mot Alliansens gemensamma förslag, men det är utmärkt att det har kommit på plats. Nu kan den verkliga kampen börja.