Stödet för socialdemokraterna är i fritt fall. I Demo­skops mätning i Expressen i går sjönk s med 5,8 procentenheter, medan allianspartierna sammanlagt gick framåt 4,1 enheter. Skillnaden mellan blocken utgör därmed 5,3 procentenheter.

Troligtvis ligger det stora mått av sanning i ­siffrorna. För en vecka sedan gjorde Synovate en opinionsmätning åt Dagens Nyheter (31/10). I den rasade socialdemokraterna med 6,2, och där gick moderaterna fram med 4,5 procentenheter.

Varför? Jag tror att det är som i frågesporten ­Jeopardy. Svaret formuleras i en fråga.

Vem vill du ska svara när det ringer klockan tre på morgonen?

Den frågan var återkommande i det amerikanska presidentvalet. Syftet var att få väljaren att fundera över vem av kandidaterna som i yrvaket tillstånd faktiskt skulle kunna fatta det rätta beslutet i händelse av ­nationell kris.

Det är lite enklare för oss i Sverige. När klockan är 03 i Vita huset är hon 09 i Sagerska huset, vilket torde underlätta i ett scenario där statsministern har sex timmars arbetsdag. Dessutom är problemen lite smärre här. Men i en globaliserad värld delar världens ledare problem, om än i olika grad. Den globala finanskrisen, exempelvis, gjorde att Barack Obama blev president. Här hemma steg förtroendet för Fredrik Reinfeldt och den samspelta Alliansen medan misstron mot ­kaoset i vänsterblocket bars av Mona Sahlin som en kvarnsten runt halsen.

Det finns många sådana frågor. Ta Afghanistan, till exempel. Obama vill öka den militära närvaron i ­Afghanistan, vilket betyder att även vi andra som del­tar med soldater bör hjälpa till. Så, när Obama ringer och vill samarbeta, vem vill du ska lyfta luren?

Socialdemokraterna, eller åtminstone Mona ­Sahlin, vill öka insatsen. Vänsterpartiet vill ta hem soldaterna. I miljöpartiet har partistyrelsen ansett att trupperna borde hem, medan riksdagsgruppen vill hålla insatsen på nuvarande nivå. Det föreligger alltså tre, snudd på fyra, åsikter i oppositionens ­alternativ, konstaterade bloggaren Dick Erixon i ett inlägg i går. Man får hoppas att finanskrisen inte ­tagit så hårt att Obama inte har råd med gruppsamtal.

Vänstern har enastående svårt att få till stånd ett regeringsalternativ. Just nu är det Lars Ohly och vänsterpartiet som bestämmer hur samarbetet ska se ut. Den tänkta fördjupningen mellan s och mp planerades ju i en tid då Sahlin ännu inte kunde före­ställa sig ett opinionsras. Nu klarar hon sig inte utan Ohly. För drygt en vecka sedan gav Ohly de andra en tidsfrist. På fredag löper den ut. Då måste s och mp ha krupit till korset, annars blir det ingen gemensam plattform (Ekot 31/10). Det fördjupade samarbetet mellan s och mp står och stampar så länge.

Inom Alliansen finns det förstås också fnurror. Men de gäller inte säkerhetspolitik eller ekonomi. Frågan om huruvida homosexuella ska få gifta sig har blåsts upp som om det gällde borgerlighetens ­snara undergång. Man kan lika väl betrakta den som kristdemokraternas stora chans att hänga med i opinionsmätningarna fram till valet.

Regeringen kunde ju inte komma överens, varför Reinfeldt har lovat att gå via riksdagen för att genom­föra reformen. På så sätt har kd körts över, vilket kan se ut som en katastrof. Men det kan också ses som att kd faktiskt får bevara sin heder i en för dem princi­piellt viktig fråga, och att de dessutom kan vinna opinion på martyrrollen. Den som är riktigt cynisk kan rentav tro att det var så det var planerat.

Vinden har vänt. Söndagen den 14 november kommer SvD och Sifo med en ny opinionsmätning.

Den är mycket emotsedd.