Vi har halkat efter. Det konstaterade Metro i torsdags. Artikeln Nej, Sverige är inte så fantastiskt längre berättar hur vi ”låg i absolut världstopp” men hamnade i ”fritt fall” i OECD:s välståndsliga. ”Vi kunde ha blivit bland de rikaste i världen” säger Lars Jonung, professor i nationalekonomi, ”men bedrev en politik som tog oss bort från detta”.
Artikeln tar upp ett par punkter där fallet märkts av. Det gäller skolan, där ”svenska ungdomar har blivit allt sämre i matematik och naturvetenskap”. Det gäller vården, där det nu tar ”längre tid att få träffa en läkare än vad det gör i Albanien”. Och det gäller företagandet, som exemplifieras med Ericssons krympande marknadsandelar inom mobiltelefoni.
På en punkt är dock Sverige världsledande. Tyvärr är det på korta notisliknande reportage, genom just Stenbeckföretaget Metro, varför uppräkningen inte blir mycket längre. Men Ericsson är ett bra exempel.
Som så många andra stora svenska företag grundades Ericsson för mer än hundra år sedan. Det var en intressant tid. Sandvik kom 1862, Nobel 1863, Atlas Copco 1873, SCA 1874, LM Ericsson 1875, Alfa Laval 1878, Munksjö 1883, Facit Halda 1887, Bahco 1892, AGA 1904, samt ASEA och SKF 1907. Och därur kom sånt som Volvo, som grundades som dotterbolag till SKF 1926.
Med tanke på noteringarna om dagens skola finns det kanske anledning att upprepa varför. Förklaringen hette Johan August Gripenstedt, och han verkade i en tid när ett sådant namn inte förpliktigade till en karriär som Stureplansstekare eller modebloggare, så han blev istället finansminister. Han var liberal.
Inte i den meningen att han hade hästsvans och ring i örat, utan mer så att han avskaffade skråväsendet, avreglerade ekonomin och gjorde det möjligt att driva aktiebolag i, snarare än ut ur, Sverige. Detta ögonblick av aldrig tidigare skådad ekonomisk frihet, kombinerat med råvaror i skog och berg samt energi och transporter i våra vatten, lade grunden till Sveriges välstånd.
Men på de senaste hundra åren har blott en handfull industriföretag av liknande dignitet växt fram, som TetraPak och Gambro. Och det är bland annat därför vi halkar efter.
Hoppet är dock inte ute, signalerar puffen för den uppföljande artikeln: ”Så ska Sverige bli bäst i världen igen”.
På fredagen kom svaret. Här tävlar Sverige om att bli världsbäst, löd rubriken. De tre första punkterna: pappaledighet, bistånd och dataspel.
Jag är nu ingen nationalekonom. Men något säger mig att just de parametrarna inte väger så tungt i OECD:s index. Tvärtom låter det som nästa steg i den ständiga evolutionen av socialdemokratiska slagord.
Frihet, jämlikhet, broderskap → Vård, skola, omsorg → Pappaledighet, bistånd, dataspel.
Man bävar för nästa steg.
