Nu gäller frågan det svenska försvaret

Låt oss bygga massor av diskotek. Det föreslog den georgiske presidenten Micheil Saakasjvili med ivrigt instämmande från vår egen Carl Bildt vid en konferens förra året. På sin blogg skrev Bildt att ”en kväll på diskot är bättre än en kväll med Kalshnikov. Speciellt i Sydossetien.”

Och nog är det så. Men det blev inte så mycket av med dansen och efter de senaste dagarnas strider i Sydossetien och som efterhand spritts till hela Georgien, har det satts definitiv slutpunkt för disco för fred.

Saakasjvilis sätt att försöka bilägga konflikten med utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien har rosats i väst. Men tyvärr har initiativen alltför ofta varit inbjudningar med armbågen. Likväl har det största hindret varit att Ryssland inte har velat ha lösning. För president Putin har utbrytarna varit verktyg för att hålla Georgien på mattan.

Visst finns det fläckar på Saakasjvilis demokratiska emblem, men det ändrar inte bilden i stort av ett land som kan och vill bli en fullvärdig demokrati. Västorientering har manifesterats i nära band till USA, liksom av viljan att bli medlem i Nato och EU. Ryssland har dock inte velat acceptera att Georgien själv väljer väg, utan betraktar landet som en del av sin inflytandesfär. Och däri ligger egentligen konfliktens kärna.

Samtidigt kompliceras läget av det maktspel om energiresurser i Kaukasus och Centralasien, som pågår också med USA och EU som intressenter.

Efter det överraskande försöket från Georgien att med våld fösa in Sydossetien i fållan, har Ryssland satt in flyg, pansar och markstridskrafter i det uttalade syftet att tvinga Saakasjvili tillbaka till territoriellt status quo. Men samtidigt vill man flytta fram de egna positionerna. Att Ryssland ska ta Georgien är inte sannolikt, men däremot låter det i alla fall som om man skulle vara beredd att rita om kartan. Så talar en arrogant stormakt som struntar internationella konventioner.

Redan de provaktiva maktdemonstrationer som Ryssland tidigare gjort mot Georgien borde ha föranlett skarpare reaktioner, till exempel när Ryssland utfärdade pass och medborgarskap till medborgare i ett annat land. Nu motiverar man kriget med att det är en skyldighet att skydda sina egna medborgare. Utmärkt att Carl Bildt röt till med påpekandet att den argumentationen för tankarna till Hitler.

Tyvärr lär det nog inte bli mer än små ord av solidaritet med Georgien. Inte minst lär EU nu känna av den handlingsrestriktion som det innebär att vara gasberoende av Ryssland. Det jobbas dock febrilt för att åstadkomma en vapenvila. Men för att på sikt åstadkomma mer än en ny nedfrysning av konflikten krävs två saker: Georgien måste ge mer till utbrytarrepublikerna och Ryssland måste bara ge sig av.

Ryssland har lärt Georgien en läxa. Men gäller det inte oss också? Vi har tidigare kunnat se hur en rad grannstater utsatts för energipolitisk utpressning och Estland för en it-attack. Nu ser vi också med vilken lätthet Ryssland tar sig över ribban för att ge sig i krig med en grannstat.

Är det inte dags för en ny försvarspolitisk debatt? Vad säger Sten Tolgfors?