För lite och för tyst – kort sagt alltför förstående och tillåtande. Så kan man sammanfatta omvärldens reaktion på Rysslands angrepp på Georgien. Efter gårdagens erkännande – i form av ett dekret från president Medvedev – av utbrytarna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater, krävs en betydligt skarpare politik för att möta den ryska utmaningen.

Lärdomen är att Putin inte ger en rubel för omvärldens vädjanden och varningar utan substans. Istället är det begreppet offensiv som fångar det ryska agerandet. Ryssland har inte velat hålla ”freds- avtalets” stadganden om trupptillbakadragande och har i stället intagit positioner i Georgien (utanför Abchazien och Syd-ossetien). Och det är alltså fortsatt framryckning som gäller – allt för att behålla initiativet i förhållande till USA och EU:s sakta-i-backarna-politik.

I en mening ändrar det ryska agerandet inte på verkligheten, eftersom de två utbrytarregionerna i praktiken styrt sig själva sedan början av 1990- talet. I en annan mening är Kremls beslut ett jordskred. Formellt kom det ryska erkännandet som svar på en begäran från separatisterna, men ingen behöver tveka om vem som bestämmer. Ryssland kammar hem krigsbytet genom att dra om gränserna i strid – förstås – mot internationell lag.

Med samma stormaktsanspråk som i Prag 1968 körde stridsvagnarna över Georgien och nu har Ryssland alltså kapat en del av landets territorium. Och det har inte några likheter med Kosovo, utan snarare med bildandet av den turkcypriotiska staten. Med sitt maktspråk säger Ryssland till omvärlden att Putin gör som han vill. Så kan vi inte ha det.

Visst kan det vara frestande att tänka på Ryssland som en sådan där tonåring med dålig hy och svagt självförtroende som kräver respekt med ett basebollträ i handen. Men det ju inte så att Ryssland har uteslutits ur det goda sällskapet utan tvärtom har inbjudningarna haglat.

För att möta den ryska utmaningen lär någon form av sanktioner komma upp på dagordningen. Det skulle onekligen kännas bra, men frågan är om det verkligen är bra. Ett skäl är att varken USA (Iran, Afghanistan) eller EU (energi) kommer att vilja ge dem något riktigt bett, och ett annat är att det skulle spä på den ryska fiendebilden.

Därför kan det vara bättre att hålla dörren på glänt. Budskapet från EU kan vara att tyvärr får vi lägga planerna på visum-frihet till EU på is. Vi kan inte heller gå in i förhandlingar om en strategisk pakt mellan EU och Ryssland, men ni är välkomna tillbaka när ni är beredda att tala om Georgien. Ryska investeringar, oligarkernas bankkonton mm kan sättas under lupp för att påminna om en obehaglig verklighet. Att resa frågetecken kring OS i Sotji kan vara en annan påtryckning.

På ett annat plan handlar det om att stödja Georgien genom återbyggnad, närmanden till EU med sikte på medlemskap och förnyade försäkringar från Nato om att Ryssland inte har veto mot ett georgiskt medlemskap. Alltså ökad närvaro, kanske också med Natotrupp i de baltiska staterna. Det gäller också inte minst Ukraina som kan vara nästa land för rysk rakning. Engagemanget måste öka.

Vi måste vara beredda att ta fighten även om det hettar till. Allt annat vore att lämna Georgien i kylan och lämna fältet fritt för mer av aggressiv rysk intressepolitik.