Det är ett problem när förståelsen för olika sidor av politiska frågor blir så liten att ett socialdepartement bara vill spendera pengar, medan ett finansdepartement bara bromsar och snålar, utan att ens fundera över när en satsning är rätt.

Vid ett SNS-seminarium gjorde nationalekonomen Andreas Bergh denna poäng – fast överförd till akademin – när han kommenterade Sveriges socialförsäkringar i jämförande perspektiv (S 2010:04).Rapporten tjänar som underlag för den parlamentariska socialförsäkringsutredningen och hade nyss presenterats av statsvetaren Joakim Palme.

Bergh menade att rapporten ensidigt fokuserade statliga spenderbyxor och helt missade att diskutera sådant som finansiering eller behovet av fungerande incitament i ett socialförsäkringssystem.

De perspektiven fick istället Bergh föra in – och kanhända känna sig som ett bromsande finansdepartement på kuppen. Även tidigare socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg framförde samma kritik när hon påpekade att Palmes fokus på rättigheter förvisso var intressant, men att det finns ”effekter av systemval som organisation och finansiering, som också kan vara värda att dra in på plan”.

Dessvärre verkade Palme ta lätt på kritiken mot sin ensidighet. Han fortsätter på samma spår som i måndagens SvD, där han säger att ”det har blivit sämre sociala rättigheter rakt över”. Vad man saknar är balansen. Man kan beskriva regeringen Reinfeldts reformer som nedskärningspolitik. Men det har också, som SvD:s Göran Eriksson konstaterar, handlat om ”uppdraget att normalisera Sverige”.

Mest är inte alltid bäst. Men det är lätt att dra sådana slutsatser. Och när jag hör Palme föredra den rapport som han skrivit tillsammans med ett antal sociologer från Institutet för social forskning får jag nästan känslan att han vill att jag ska dra dem. Graf efter graf visar hur socialförsäkringarna över tid har stramats upp. I förbifarten benämner Palme sina jämförelser ”olympiska sammanhang”. Det sägs förstås skämtsamt, men det är svårt att bortse ifrån innebörden i det olympiska: att vinna över alla andra.

I själva verket finns inga skäl att besegra OECD-länderna i grenen ”bäst på statliga utgifter” om det inte är till gagn för medborgarna. Det finns inget egenvärde i en generös a-kassa om den inte uppmuntrar försäkringstagaren att söka nya jobb. Då talar vi inte längre om trygghet, bara om en ohållbar konstruktion.

Inte heller har det varit bra att den svenska sjukförsäkringens varaktighet har legat högt över andra OECD-länder i decennier. Det betyder bara att våra system har fungerat illa. Därmed inte sagt att alla uppstramningar som gjorts har genomförts på bästa sätt. Gudarna ska veta att Alliansen hanterat förändringarna i sjukförsäkringen illa...

”Det är ju avvägningen som gör det här svårt”, säger Andreas Bergh. Ja, visst är det så. Generositet kontra incitament. Finansieringsmodeller. Allt det som inte diskuteras i Palmes rapport.

Men än behöver vi inte hänga med huvudet. Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen lär ta del av många fler rapporter på vägen. Kanske får de rentav läsa någon som andas lite finansdepartement?