Det är inte förvånande att Mona Sahlin vill ge sken av att distansera sig från den politik som partiet förlorade valet på 2006. ”Det har funnits perioder även när vi socialdemokrater haft regeringsmakten då utvecklingen har gått åt fel håll”, konstaterade hon igår för att sedan leverera huvudbudskapet: ”Vi har omprövat politiken”. Men ingen kommer att minnas den 13 april 2010 som ”De nya socialdemokraternas” födelse.

Istället är det förvånande hur välbekanta Sahlins ”nya” mål är. Ett femtioprocentsmål i högskolan, full sysselsättning och höjda bidrag. Politiken känns igen från valrörelserna 2006. Och 2002. Och 1998.

Mest slående är hur socialdemokraterna överhuvudtaget inte tycks ha tagit till sig sin egen valanalys efter valet 2006. Den kom bland annat fram till att: ”Väljarnas förtroende för socialdemokratins förmåga att klara jobben sviktade. Målet är full sysselsättning, men politiken för att nå dit var inte tillräckligt kraftfull och åtgärder för att driva ner den öppna arbetslösheten sattes in för sent. Det sysselsättningspolitiska budskapet hamnade ’i obalans’. Det kom att handla för lite om hur jobben kan ’skapas’ och för mycket om a-kassan och trygghetsanordningarna på arbetsmarknaden.”

Sahlins ”omprövade” politik igår kunde inte ha varit en tydligare illustration av just detta. De enda konkreta förslagen var höjda flerbarnstillägg, höjt tilläggsbidrag för studenter med barn och höjt underhållstöd för ensamstående föräldrar. Återigen för lite – eller rättare sagt inget – om hur jobb kan skapas.

Redan 1998 satte socialdemokraterna upp målet att 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara sysselsatt – som ett delmål på vägen mot full sysselsättning. Och 80-procentsmålet dök upp igen i valrörelsen 2002. Och 2006. Liksom igår. Det socialdemokratiska tricket tycks vara att misslyckas med att uppnå det – för att i nästa valrörelse på nytt agera banerförare i ”kampen mot orättvisorna”. Utan att någonsin presentera någon trovärdig analys av hur den fulla sysselsättningen ska uppnås.

De ”nya” målen är bekanta också för partiets ”nya” vallokomotiv – Mona Sahlin, Ibrahim Baylan, Thomas Östros, Ylva Johansson, Sven-Erik Österberg, Leif Pagrotsky, Carin Jämtin och Thomas Bodström. Listan över Socialdemokraternas nya, fräscha kandidater såg ungefär likadan ut 2006. Och 2002. Och 1998.

I stort är det är samma politik och samma politiker nu som då. Den största skillnaden är avsaknaden av Göran Persson. Han må ha varit en ångvält, snarare än ett lokomotiv. Men nu har de inte ens honom.

Tillsammans har Sahlin och de andra sju en samlad statsrådserfarenhet som uppgår till hela 49 år. Nästan ett halvsekels erfarenhet av att arbeta för målet om full sysselsättning. Nästan ett halvsekels erfarenhet av att misslyckas med att uppnå det.

Full sysselsättning är ett bra mål. Men Socialdemokraterna är inte rätt parti att uppnå det.