I våras höll jag tal vid det norska nationaldagsfirandet på Skansen på den 17 maj. Jag talade om en konstruerad konflikt mellan Sverige och Norge, och om att vi i själva verket står varandra väldigt nära.
Norgehistorierna och svenskevitsarna är ofta desamma. Vi byter bara nationalitet på den vi skrattar åt. Det är en närhet som också kan avläsas i ekonomisk och sociologisk hårddata.
Att lillebrors- och storebrorsretoriken hänger kvar har en historisk botten, men handlar idag mest om självuppfattningar som inte riktigt klickar. Historien i korthet är ju att Norge var ett land med mycket fisk – medan Sverige först tronade under fornstora dagar och senare på föreställningen om att vara guds gåva till mänskligheten. Den senare svenska självbilden satte sig under det långa sjuttiotalet.
Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen har pekat på att med upptäckten av de stora olje- och gasfyndigheterna förändrades den norska självuppfattningen. Detsamma hände ungefär samtidigt hos oss på andra sidan kölen men då genom upptäckten att den svenska modellen hade gått in väggen.
Nyrikedom respektive mytfattigdom.
Båda sakerna kan vara svåra att hantera.
Men åter till 17:e maj.
Det har blivit något av barnens festdag. Det är dagen för bløtkake, pølser med lompe och brus. Runt om i Norge marscherar skolemusikkorpsen. Och så norska flaggor. Väldigt många norska flaggor. Jag vet att det i Sverige finns dem som får kalla kårar av 17:e majfirandet och som varnar för en otäck nationalism som stänger ute och gör skillnad på vi och dom.
Inte för att sådana attityder saknas i Norge, men dessa bottnar knappast i nationaldagsfirandet. För övrigt finns samma attityder i Sverige – trots vårt bleka firande. Själv ser jag 17:e maj som uttryck för en vänlig och inkluderande nationalism. Den direkta motsatsen till det perverterade hat som tycks ha drivit Anders Behring Breivik till fredagens terrordåd.
I antologin I takt og utakt, som handlar om relationerna mellan Sverige och Norge, skriver den svenske skådespelaren Tomas von Brömssen väldigt träffande att det ”finns något gammaldags kvar i Norge som jag saknar i Sverige. Det är svårt att sätta fingret på, men kanske hänger det ihop med stoltheten över det egna.”
Men 17:e maj är så mycket mer än läsk och tårta. Det är påminnelse. Det är Eidsvoll, vägen till nationell självständighet och nazisternas ockupation. Det tar inte bort feststämningen, utan fördjupar den. Frihet kostar.
Härförleden såg jag en annons i Aftenposten. Den var tryckt på två helsidor. Vänstersidan visade ett idylliskt fjordlandskap och en norsk flagga, högersidan en gammal man. Texten löd så här: ”Hvis du tror att frihet er noe vi har fått gratis vil denne mannen gjerne snakke med deg.”
Bilden föreställer motståndsmannen Gunnar ”Kjakan” Sønsteby. Det han kan berätta om är hur det är att förlora friheten och sedan återvinna den. Kjakan kan också berätta att det inte var gratis att få tillbaka friheten.
Annonsen – från det norska försvaret – var inför Veterandagen den 8:e maj. Och det är naturligtvis inte någon slump att det datumet har blivit dagen då man i Norge hedrar sina veteraner. Det handlar inte heller bara om att se bakåt.
Priset har vi tvingats att bli påminda om gång efter annan.
Som nu.
Vid gårdagens minnesgudstjänst i Oslo domkyrka satte statsminister Jens Stoltenberg ord på nationens sorg, men talet formade sig också till ett kraftfullt försvar för demokrati och öppenhet. För friheten.
Sverige och Norge gick skilda vägar 1905. Vi skilde lag. Norge fick sin frihet. Det fanns krafter i Sverige som var beredda att gå mycket långt för att förhindra detta. Det hade kunnat sluta illa, men det gick bra.
Vad binder oss då samman? För att göra ett långt svar mycket kort. Texten om den norska veterandagen avslutas med följande ord – och det är ord som talar lika starkt i dessa dagar av terror.
”For alt vi har. Og alt vi er.”
