Stefan Löfven slösade inte precis med nyheterna i sitt första maj-tal.

Han hade ett enda handfast nytt besked med sig till åhörarna på Götaplatsen i Göteborg: Om Socialdemokraterna vinner valet 2014 ska det inrättas ett innovationspolitiskt råd, där näringslivsföreträdare, forskare och politiker ska samlas under statsministerns ledning.

De trogna kamraterna i publiken hade inga större svårigheter att tygla sin entusiasm. Då var en del borgerliga kommentatorer på internet betydligt mer förtjusta och brassade på med sarkasmer om 70-tal och korporativa kaffekalas med mazariner.

De ropar hej alltför tidigt. Visst finns ett stråk i det Löfvenska tänkandet, som ger associationer till politik av typen företagsstöd och branschsatsningar uppifrån. Han kritiserade regeringen Reinfeldt för passivitet gentemot Volvo Personvagnar under finanskrisen, och man kan bara undra hur det hade sett ut med staten och Saab ifall Löfven stått vid rodret 2008.

Men å andra sidan.

Dels har Löfven rätt i att politiken behöver inta en mer framåtlutad inställning i arbetet för konkurrenskraft, innovationer och nya jobb.

Gammeldags industripolitik, som använder skattemedel för att gynna bolag och näringar, är en hopplös idé. Fast det är ingen dum idé att tänka i termer av stärkt innovationskraft när man utformar och samordnar det offentligas många åtaganden i form av utbildning, forskning, infrastruktur, stadsplanering och upphandling.

Dels handlar det förstås om politik i en mer strategisk bemärkelse. Stefan Löfven håller på att muta in näringspolitiken. Gång på gång kritiserar han regeringen för att söka konflikt i stället för samarbete med företagsamheten, och det påverkar inte bara bilden av Alliansen utan också av Socialdemokraterna.

Rörelsens kärntrupper blir knappast helt tillfredsställda av utläggningar om innovationspolitiska råd, tillgången på riskkapital och dialog med företagen, när de har mött upp under röda fanor på Götaplatsen. Då var det annat tryck i Håkan Juholt! Men till de många väljarna i mitten sänder Löfven en signal om att verkligheten numera går före ideologin och att den nya S-ledningen är ytterst väl medveten om att resurser måste produceras innan det kan bli tal om att fördela dem.

Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och deras kolleger nonchalerar den här utmaningen på egen risk. Den nya socialdemokratiska hållningen gör kanske inte S till bättre näringspolitiker än de borgerliga i tvekande väljares ögon, men det kan sänka tröskeln så att dragningskraften i andra frågor får effekt.

Man kan också notera vad Stefan Löfven inte sade i Göteborg. Han gjorde inget stort nummer av höjda ersättningar i socialförsäkringarna. Han sade inget om allmänna skattehöjningar. Han förkunnade inget korståg mot privat näringsverksamhet i skola eller sjukvård. Han ifrågasatte inte grunddragen i den ekonomiska politiken.

Han utmanade alltså inte bara de borgerliga utan också vänstern inom sitt eget parti – och i Vänsterpartiet. Den konflikten bleknade i går under intryck av solsken och stigande siffror. Men det är mycket långt kvar till nästa val och både väder och stämningslägen hinner ändras.