Kvinnor ska nöja sig med mindre pengar, för så har det alltid varit. Det skriver Åsa Moberg i sin senaste krönika (DN 21/10) och fångar något som sannolikt sjuder inom fackföreningsrörelsen. Medan LO:s två främsta, Karl-Petter Thorwaldsson och Tobias Baudin, tar varje tillfälle i akt att lova förbud och begränsningar av en växande kvinnodominerad bransch upprätthåller Kommunals ledare Annelie Nordström en fast linje för att freda branschens arbetstagare.

”Jag tror inte på non profit. Hur man än vänder och vrider på det så behöver alla verksamheter, oavsett hur de drivs, gå med ett visst överskott för att utvecklas.”

Baudin i samma ämne:

”Det finns massor av företag som vill leverera bra välfärd trots att vinsterna inte är helt obegränsade. Någon eller några kanske skulle försvinna, men dessa företag kanske inte ska vara i branschen” DN (15/10).

Nordström representerar sina medlemmar och är väl medveten om vilka som står bakom henne:

”Vi är faktiskt LO:s största medlem. [...] Vår kongress har redan bestämt sig, vi har en plattform att stå på och den utgår från att alla verksamheter behöver gå med vinst för att fungera och utvecklas. Det är också bra för arbetsvillkoren, det är vår grundhållning och det kommer vi givetvis att försöka få gehör för” Dagens Samhälle (nr 23).

Och hon känner villkoren på medlemmarnas arbetsplatser:

”Att arbetstagarna alltid har det bättre i kommunalt driva verksamheter har vi inga allmänna belägg för” Kommunalarbetaren (nr 12).

Konflikten som Åsa Moberg väl beskriver är på inget sätt ny. En som kan svenskornas företagsamma historia, fil dr Anita Lignell du Rietz som gett ut boken med samma titel, har forskat om kvinnors villkor som företagare och yrkesverksamma.

Från Ellen Key, som beskrev hur frigörelsen gått för långt och hur ”samhällsmodern” skulle hålla sig till sitt och inte ta sig an uppgifter som ”passar den logiskt tänkande mannen”, till LO:s och Socialdemokraternas förbudslinje för att skydda männens arbete mot förvärvsarbetande kvinnor.

Lignell du Rietz följer historien och analyserar hur så kallade skyddslagstiftningar främst syftade till att belägga kvinnor med näringsförbud för att manliga kollegor skulle slippa konkurrens. 1911 förbjöds kvinnor att nattarbeta. ”Lagen kom att bli en viktig ursäkt för att inte ge kvinnor samma löner som män – kvinnorna var ju inte en lika användbar arbetskraft när konjunkturerna svängde och de inte fick arbeta övertid.”

LO och S blev med tiden anhängare av förbudet men det fanns interna motsättningar. ”LO däremot föreslog en utvidgning av lagen medan medlemsförbund som Beklädnadsarbetareförbundet och Textilarbetareförbundet protesterade mot den föreslagna förändringen i arbetstidsomfattningen.”

Som Moberg skriver: ”Det vore klädsamt om Karl-Petter Thorwaldsson kunde medge att LO här följer en uråldrig tradition inom arbetarrörelsen: kvinnor ska ha mindre pengar än män.”