Nog behöver polisen organiseras om

Carl Bildt med flera konstaterade att vi hade klarat oss väl från den grova organiserade brottsligheten, men att vi inte kunde räkna med att det skulle fortsätta så. I regeringsställning hade man jobbat hårt för att få närpolisreformen på plats. Åter i opposition pressade moderaterna regeringen Carlsson att fullfölja satsningen på en synlig lokal polis som förutom att utreda brott skulle arbeta brottsförebyggande och knyta starka band till ungdomarna. Riktmärket var en närpolis per tusen invånare.

Drygt tolv år har gått och alla vackra föresatser till trots fick aldrig närpolisen en chans att fungera i praktiken. Ökad otrygghet och växande högar med outredda brott är sedan länge facit.

Parallellt har den organiserade brottsligheten borrat sig djupare in i samhällskroppen. Idag skräms även härdade poliser och åklagare till tystnad efter hot och regelrätta attentat mot deras bilar och hem. Inom kriminalvården törs personal inte stå emot hotfulla fångar som kräver mobiltelefoner, knark och vapen.

I höstens budgetproposition slår alliansregeringen mycket riktigt fast att den organiserade brottsligheten är ett allvarligt hot mot vårt öppna samhälle, och att det är en central uppgift för polisen att bekämpa den.

Jag kan bara instämma. Min tveksamhet gäller snarare hur regeringen tänker sig att polisen framgångsrikare än i dag ska klara att kartlägga, störa och på alla sätt lägga krokben för den brottslighet som kriminella mc-gängmedlemmar och andra brottssyndikat ägnar sig åt.

Rikspolischefen Stefan Strömberg har nyligen slagit larm om att revirpinkandet mellan lokala polismyndigheter och Rikspolisstyrelsen (struktur- och rollfördelningsproblem, heter det visst) är så utbrett att det hindrar effektiva insatser mot den organiserade brottsligheten. Strömbergs lösning är en särskild ”nationell resurs” motsvarande 200–300 poliser som inrättas under RPS, närmare bestämt vid Rikskriminalpolisen, och som utan hänsyn till länsgränser eller länspolisbudgetar ska kunna jaga Hells Angels, Bandidos och andra yrkeskriminella grupper.

Det är en lysande idé, som lanserades redan 2004 av Gränskontrollutredningen. Justitieminister Beatrice Ask har dock blixtsnabbt låtit hälsa att det inte är aktuellt med någon större omorganisation av polisen (SvD 19/10). För en gång skull har Ask inga bekymmer med hur dagens polis fungerar. Till skillnad från rikspolischefen och, gissar jag, majoriteten av oss andra.

Justitieministern gör klokt i att tänka ett varv till. Bristerna som rikspolischefen pekar på gör det omöjligt för polisen att ligga steget före den organiserade brottsligheten. Samtidigt som närpolisreformen, som var tänkt att öka folks trygghet i vardagen, har blivit en flopp. Vad kan i det läget vara mer angeläget?

Frågar ni mig är svaret: Se till att få en fungerade lokal polis på plats. Varför inte köra igång en försöksverksamhet med kommunala poliser under kommunalt huvudmannaskap i de kommuner som vill? En lokalt förankrad polis har rimligen bättre förutsättningar till framgång, inte minst i invandrartäta orter med hög ungdomsbrottslighet.

Komplettera sedan polisen med en välutrustad specialstyrka som tillsammans med Ekobrottsmyndigheten och Tullkriminalen får det operativa ansvaret för bekämpningen av den grova organiserade brottsligheten.

Om sedan också länskriminalpolisen vässas som förstärkande enheter, ja då talar vi om ett blågult ”FBI” som på allvar skulle ­kunna bjuda den organiserade brottsligheten en tuff match.