Kolumn | Efter mordet på Theo van Gogh
Den religiöse extremist som högg den holländske filmaren Theo van Gogh i bröstkorgen satte på samma gång kniven farligt nära den västerländska samhällskroppens hjärta. Toleransen är skadad. Efter mordet har moskéer och muslimska skolor satts i brand och nyligen röstade folket fram den ihjälskjutne antiislamistiske populisten Pim Fortuyn som den störste holländaren genom tiderna. Det antyder hur spänt läget har blivit på kort tid i ett så öppet samhälle som det nederländska. Oron har även fått ökad näring i Tyskland och Frankrike.
Vår tids stora konflikt, inbördeskriget inom islam, har nått Europa: Sekulära krafter står mot bokstavstroende traditionalister. Samma strid har utkämpats i den västerländska civilisationen under århundraden, och efter åtskilliga krig och revolutioner har vi skilt kyrkan från staten och det är fritt fram att kritisera Bibeln och kristendomen. I stora delar av den muslimska världen är det inte så. van Goghs tragiska öde påminner om att man
till och med som utomstående bokstavligen riskerar livet när man ifrågasätter Koranen och det omfattande förtryck av kvinnor som utövas i Allahs namn.
Sanningssägarna om religionens baksidor får inte vara så få att de kan tystas av extremisternas utpressning och mordhot. För att försvara vårt mångfasetterade och sekulära samhälle måste fler stå upp för dess grundläggande normer och spelregler. Mångfaldens vänner måste samtidigt markera var frihetens och toleransens gränser går, utan att för den skull bli beskyllda för islamofobi. Annars är risken stor att de främlingsfientliga vinner anhängare.

Vissa gränsdragningar är självklara. Vi kan inte acceptera religiös fanatism, tillåta tvångsgifte eller godta ett synsätt där kvinnan ägs av mannen. Andra frågor är mer delikata: Ska vi sanktionera könsseparerad simundervisning i offentliga skolor därför att vissa föräldrar inte vill låta sina döttrar bada med pojkar? Ska vi låta släkten att stänga in flickor bakom huvuddukar?
Det är olyckligt att så många
blandar ihop tolerans med nihilism genom att framhärda att alla kulturella uttryck är lika bra. För det är de ju inte. Vi ska inte skämmas över att konstatera att vi inte kan acceptera vissa beteenden såsom att kvinnor tvingas till underkastelse - även om de utpekade känner sig kränkta över att vi lägger oss i deras identitet och tradition. Det viktiga är att de inte tillåts kränka andra.
Den till respekt förklädda oviljan att kritisera det annorlunda försvårar i själva verket för den stora skara muslimer som inte vill leva enligt patriarkala traditioner att öka sina frihetsgrader. De skulle tvärtom vara hjälpta av ett tydligt stöd i lagen och debatten. För ingen ska inbilla sig att förtryckarna lämnar ifrån sig makten frivilligt.

Européernas motstånd mot att vi aktivt ska medverka till att liberalisera Mellanöstern vittnar om att det är en kontroversiell ståndpunkt att Fatima har samma fri- och rättigheter oavsett om hon bor i Kabul eller Kalmar. Ett belysande exempel är att radikalfeministerna absurt
nog beskyller svenska män för att utöva samma strukturella förtryck av kvinnor som talibaner - men de stödde inte insatserna för att störta de verkliga talibanerna i Afghanistan. De olika måttstockarna avslöjar att talet om jämlikhet inte alls bottnar i jämlikhet.
Vi i väst har en skyldighet att ägna oss åt liberal kulturimperialism och värna och sprida de demokratiska institutioner och värderingar som har visat sig vara historiskt lyckobringande. I detta arbete går det att tillämpa en viktig men enkel tumregel: det öppna samhället känner inga geografiska gränser, men det finns gränser för vad ett öppet samhälle kan tolerera.
Sofia Nerbrand är redaktionssekreterare i tidskriften Axess.