Vi blir sjuka av inkomstklyftor. Så hette det på vänsterkanten häromåret, i samband med utgivningen av Jämlikhetsanden (Karneval förlag, 2010), en bok som ”med förkrossande vetenskaplig tyngd” drev tesen att inkomstskillnader i sig påverkar hälsan negativt (Aftonbladet 10/4-09 och 27/1-10).

Den som så tvärsäkert vill påstå något om klyftors effekter stöter dock på ett problem. Det är gott om tyckare som menar att skillnaderna i barnadödlighet mellan Kuba och USA är bevis nog. Det är ont om mätningar som baserar sig på individdata, som undviker jämförelser mellan olika länder, som utgår från populationer som inte är för små, och som bygger på en helt slumpvis placering i varierande rika eller fattiga omgivningar.

Det är inte heller helt enkelt att iscensätta ett experiment med lämpliga vetenskapliga förutsättningar. För att inte säga direkt oetiskt.

Den svenska samtidshistorien är dock tillräckligt oetisk för att bjuda på ett så kallat naturligt experiment. Mellan 1985 och 1994 fick flyktingar inte bestämma själva var de skulle bosätta sig. Staten placerade ut dem runtom i landet, ofta där det fanns många lediga bostäder, utan hänsyn till individens önskemål eller färdigheter. Vissa hamnade i rikare områden, andra i fattigare.

Med hjälp av de exakta diagnoserna i svenska sjukhusregister har forskarna Hans Grönqvist, Per Johansson och Susan Niknami alltså kunnat mäta hur hälsan hos – håll i er – 65 595 flyktingar har påverkats, beroende av vilket ekonomiskt sammanhang flyktingarna har placerats i. I det nya numret av Ekonomisk Debatt (6/12) presenterar de resultaten.

Svaren utfaller inte till Aftonbladets fördel. Forskarna hittar ”inga statistiskt signifikanta effekter av inkomstskillnader på sannolikheten att bli inlagd på sjukhus”. Detta trots att de alltså undersöker en sådan svag grupp som antas drabbas hårdast av klyftor. Inte heller när forskarna delar upp resultaten på kön, ålder eller utbildningsnivå hittas någon påverkan.

Små effekter kan det förstås finnas – så små att de ligger under gränsen för ”statistiskt signifikant” även i denna stora mätning. Men den omfattande datamängden gör det i alla fall ”möjligt att utesluta stora effekter”.

Huruvida utfallet för flyktingar står fast även i andra grupper återstår förstås att bevisa. Men strängt taget ligger nog bevisbördan på vänsterdebattörerna nu.