Foreign Affairs fyller 90 år och uppvaktar sig själv med ett temanummer om idéernas kamp (Jan/Feb 2012). Redaktionen har gått på upptäcktsfärd i tidskriftens rika arkiv och återpublicerar en hel rad texter av portalgestalter ur idéhistorien som Benedetto Croce, Isaiah Berlin och Lev Trotskij. Men man har också ett mer framåtblickande avsnitt med nya bidrag, och där blir det mer komplicerat.

För hur laddad är vår tids idékamp egentligen? Chefredaktören Gideon Rose spelar ned förväntningarna redan i sin första mening: ”Vi genomlever en ideologisk kris, sägs det oss.” Själv är han inte så övertygad. Han medger att USA:s inrikespolitik gått i baklås, att Europa har fått slut på pengar och att det icke-demokratiska Kina är på frammarsch, men han känner ingen ideologisk uppbrottsstämning: ”Dagens problem är nog så verkliga, men de har mer att göra med politik än med principer.”

Fascismen och kommunismen har prövats i praktiken med ohyggliga följder, och i öppna samhällen attraherar de bara stollar. De totalitära lärornas raka motsats – liberalism av modell laissez faire – har inte tillämpats i väst sedan Den stora depressionen. I stället utvecklades efter andra världskriget ett blandat system där politisk liberalism förenades med demokratiskt inbäddad kapitalism. Denna modesta ordning erbjuder ”varken frälsning eller utopier”, som Rose uttrycker det, men den har varit ytterst framgångsrik.

Ämnet för dagen är inte om den demokratiska kapitalismen ska bytas ut, utan dels hur skuldsatta, stukade västländer ska få den att fungera bättre igen, dels hur fler nationer världen över ska kunna få åtnjuta dess fördelar och utveckla egna versioner.

För vilket är motbudet? Politisk islam utövar ingen dragningskraft utanför den muslimska världen, och hur bra det än går för Kina just nu kommer landet inte att fungera som modell. Det hävdar i alla fall den ständigt läsvärde och emellanåt övertygande Francis Fukuyama i sitt bidrag ”The Future of History”.

Han har tre argument: Det kinesiska styressättet är beroende av en lång nationell tradition och låter sig inte planteras om utan vidare. Det är långt ifrån självklart att centralstyrningen och fixeringen vid export kommer att fortsätta att ge så imponerande resultat. Dessutom sitter regimen på en tickande moralisk bomb: förr eller senare kommer reaktionen mot alla övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Så slutsatsen i detta temanummer om idéernas kamp blir att idékampen är ett avslutat kapitel? Ja och nej. Det framförs goda argument för att vi inte står på tröskeln till en ny stor systemstrid av typen Plan mot Marknad eller Folkdemokrati mot Demokrati. Däremot finns behov av en idédebatt inom den demokratiska kapitalismens ram. Människor kan bejaka demokrati och en ekonomi som bygger på marknader och ändå ha mycket olika idéer om hur samhället bör utvecklas.

Fukuyama vänder sig till vänstern och vill att den ska spotta upp sig. Han är orolig för ökad ojämlikhet och att den samhällsbärande medelklassen håller på att undergrävas, och han önskar sig bred mobilisering för en annan och mer inkluderande kapitalism.

Han ser det som ett första nödvändigt steg att vänstern kliver av sina nuvarande käpphästar: att man lägger postmodernism, multikulturalism och andra poppiga trender åt sidan, och att man slutar att klamra sig fast vid en gångens tids tunga och toppstyrda välfärdsstat.

I stället vill han att vänstern ska återskapa respekten för politiken, utveckla idéer till en offentlig sektor med medborgarna i fokus, ge bättre argument för omfördelning och bryta intressegruppernas makt. Han vill se udden riktas mot de privilegierade eliterna och hoppas att politiken ska få mobiliserande kraft genom att ha en tydligt nationell dimension. ”De inneboende farorna i denna strategi är uppenbara”, suckar dock Fukuyama, och det är lätt att hålla med. Protektionism är dynamit.

Samtidigt har även högern skäl att tänka nytt om hur politiken kan bidra till sammanhållning och delaktighet i en alltmer internationaliserad och föränderlig miljö. Problembild och stämningsläge må vara annorlunda i Norden än i Fukuyamas USA, men behovet finns också här.

”Statsindividualismen” är en återvändsgränd. Utmaningen är tvärtom att stärka människors möjligheter att ta ansvar och leva självständiga liv. Mycket handlar om bättre chanser att bygga upp resurser: sociala, ekonomiska och kunskapsmässiga. Civilsamhället måste uppmärksammas och respekteras. Långt fler måste få möjlighet att bygga upp eget sparkapital. Hela utbildningssystemet måste förbättra sina resultat; i dag lämnas orimligt många i sticket.

Det nya borgerliga uppdraget är att få fram en resurspolitik och se till att den vinner idékampen.