Polarisar som smälter snabbare än beräknat. Isbjörnar som äter människor sedan deras närproducerade mat har tinat bort. Områden och stater som kommer att försvinna i kölvattnet på den globala uppvärmningen. Klimatlarmen har gått varma i åratal men har accelererat till nya höjder inför FN:s Klimatkonferens i Köpenhamn 7-18 december. COP15 presenteras som avgörande för världens framtid.

Kort sagt, det är en ödesfråga att få en efterföljare till Kyotoavtalet som leder till att temperaturhöjningen begränsas till två grader. Mötet måste bli en framgång.

COP15 blir också den största utmaningen för det svenska EU-ordförandeskapet. Fredrik Reinfeldt har rest globen runt för att tråckla ihop rätt skilda uppfattningar om hur bördorna ska fördelas. Budskapet är att:

”Klimatförändringar är ett naturligt återkommande fenomen över vilket vi varken kan eller ska råda. Men de klimatförändringar som orsakas av människan är inte naturliga och den påverkan vi har känner vi inte till de fullständiga konsekvenserna av. Det är en stor frihet vi har tagit oss, en frihet vi inte har rätt till.”

Men i den globala konsensus som har växt fram i fråga om växthuseffekten som en av människan skapad Frankenstein, har det hela tiden funnits röster som ifrågasatt en sanning som det i det närmaste blivit tabu att tvivla på.

Marginaliseringen av de oliktänkande – i stället för mer av meningsbrytning – har i sin tur främjat uppkomsten av diverse konspirationsteorier bland klimatskeptikerna. Just in time till Köpenhamnsmötet har skeptikerna gått i taket sedan servern vid ett ledande brittisk klimatforskningsinstitut hackats och det som avtäcks talar knappast till klimatvarnarnas fördel. Data tycks ha manipulerats.

Det finns inte någon anledning att hymla. Det är en skandal. Men betyder det att skeptikerna har rätt och att vi kan slå oss till ro med att det bara rör sig om naturliga variationer i klimatet? Är allt bara båg? I Australien har parlamentets klimatskeptiker gjort uppror mot regeringens förslag om utsläppsminskningar och kan komma att fälla regeringen.

Jag tror att försiktighet är vägen fram. Försiktighet med hur data ska tolkas men utan att förneka att uppvärmningen är en risk som måste hanteras. Exakt hur den risken ser ut finns det inte absolut enighet om, men nog är allvaret tillräckligt för att det ska vara värt att betala en ”försäkringspremie”.

Därför finns det all anledning att hoppas att COP15 ska leda fram till ett avtal – och att det inte blir bindande ska inte ses som ett misslyckande. Köpenhamn blir inte slutpunkt utan startskott för fortsatta realförhandlingar.

Uppvärmningen kräver dock en del kyla. För det gäller att också göra vettiga saker, som under alla omständigheter skulle vara goda. Och att inte arbeta mot marknaden utan med den.

Här hemma skulle vi till exempel kunna bidra genom att bygga ut kärnkraften men det säger de rödgröna miljövännerna nej till. Men man behöver inte gilla kärnkraft för att inse att den är ett mindre ont än det scenario som klimatpessimisterna ritar upp.

Det krävs dock mycket mer än så för att sänka koldioxidhalterna. På Brännpunkt (8/11) skrev Bjørn Lomborg – chef för tankesmedjan Copenhagen Consensus Center – att det kommer att bli ”oändligt komplicerat, politiskt kontroversiellt och kolossalt dyrt” att infria alla löften. Lomborg menar att det är bättre att storsatsa på forskning för att kunna stoppa utsläppen i framtiden än att göra det nu till stora kostnader. Tänkvärt.