Under en vecka har integrationsminister Nyamko Sabuni varit föremål för försök till söndermalning. Vad har hon gjort som har fått missunnsamhetsmaffian att gå i taket? Klippt av SFI-ersättningen för nysvenskar? Beslutat att de ska flyttas till Norrland? Glömt sin portfölj med hemliga papper på Café Opera? Nej, hon har åkt på födelsedagsfest hos en god vän som fyllde 50 år och bjöd flott.
När Nyamko Sabuni på sitt – om uttrycket tillåts utan att någon känner sig kränkt – osvenskt raka sätt säger att hon inte har för vana att betala när hon går på kalas hos vänner blir medierna inte nådiga. Hennes vägran att lägga sig platt när drevet går passar sig inte i ett land där medierna regerar och vill se ministrar som pudlar sig och gråter ut.
En journalist vid namn Lars Klint skriver i Kvällsposten (24/9): ”Som oberoende journalist finns inget som helst försvar för att glida omkring och frossa i lyx, mat och dryck på Sveriges meste mästerfixares och PR-gurus bekostnad tillsammans med 140 andra gäster – partyproffs, artistkändisar, affärsfolk och politiker.”
Surt, sade räven. Men nu handlar det ju inte om den här självcentrerade journalisten och hans preferenser vad gäller vänner och fester. Det handlar om Nyamko Sabuni, minister med rätt till ett privatliv och privata vänner (också festfixare) och med självklar rätt att tacka ja till att bli bjuden på en privat fest, även om den är lyxig.
Journalisten tecknar ett scenario med obehagliga insinuationer om både festfixaren och ministern: ”Ponera att det generösa födelsedagsbarnet plötsligt skulle behöva uppmärksammas i ett helt annat sammanhang. Rent hypotetiskt alltså, exempelvis svart arbetskraft med illegala invandrare, trafficking, eller låt oss säga rasistiska utfall mot muslimska flyktingar.”
Också några av ministerns egna partikamrater passar på att få lite utrymme i spalterna. ”Är man statsråd bör man tänka över några gånger om det är lämpligt att man blir bjuden på den här typen av resor”, säger Roger Haddad, kommunalråd i Västerås snipigt. En annan partikollega, Torkild Strandberg, tycker att ”när man har makt och mandat att fatta beslut som berör väldigt många människor ska man vara väldigt försiktig med hur man låter sig bjudas och trakteras.” Som om makten och mandatet skulle förändras av att man varit gäst på en god privat väns fest? Folkpartiledaren Jan Björklund håller dock huvudet kallt och stöder sin parti- och ministerkollega: ”Även ministrar måste få ha ett privatliv”.
Ett uttalande från Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, träffar den svenska pudelns allra innersta kärna, konflikt- och kontroversrädslan när han säger: ”Vilken medierådgivare som helst skulle rekommendera att man betalar själv för att minska risken för en kontrovers”. Nyamko Sabuni tar kontroversen och står för vad hon gör. Det tål inte omgivningen.
Men vi behöver fler, inte färre, starka och säkra ministrar som inte faller omkull så fort mediedrevet blåser i gång.
Merit Wager är översättare och fri skribent. meritwager.wordpress.com
