Det liknar en återträff till fyrtioårsminnet av almstriden, demonstrationen för den så kallade tv-eken på Oxenstiernsgatan i Stockholm. Trädet hålls uppe med stålvajrar och har dödförklarats av diverse trädexperter. Det övertygar dock inte demonstranterna som likt affärsbiträdet i Monty Pythons papegojsketch insisterar på att trädet mår utmärkt, bortsett från att det hotas av en kommunal konspiration.

Det kan inte enbart vara omsorg av eken som driver denna trädkramandets sista dagars heliga. När jag betraktar de i trädkronan uppflugna pensionärerna slås jag av känslan att frågan för dem är existentiell. Faller trädet har även våra ideal slutligen fallit, tycks de mena.

Samtidigt, i en på alla tänkbara sätt annan del av Sverige, har en arg grupp bildat ”Naturdemokraterna”, ett parti vars enda åsikt är att vargarna ska dödas. Några större skaror lär partiet knappast samla, men dess blotta existens visar hur infekterad frågan är.

Själv minns jag ett möte med en ung värmländsk tjej som berättade om hur brevbäraren i hennes hembygd plötsligt funnit sig omringad av ett femtiotal vargar. Varför drygt tjugo procent av landets totala vargstam skulle ha åkt på konferens till just hennes villaområde kunde hon inte förklara. Icke desto mindre var hon helt säker på sin sak.

I Jan Troells dokumentärklassiker Sagolandet säger en av de intervjuade att man måste kunna ge sig ut i naturen utan att något oförutsett inträffar. Uttalandet kan tyckas skrattretande, men faktum är att just denna dubbelhet präglar rätt mycket av den moderna människans relation till natur och miljö. Vi bekämpar naturen ute i skogen – och värnar den på Östermalm.

Men naturen är inte bara ett människans redskap, och även impopulära djur kan fylla viktiga funktioner. På den amerikanska ostkusten är rovhajarna i praktiken utrotade. Det har lett till att rockorna blivit för många, vilket orsakat brist på skaldjur, vilket försämrat vattenkvaliteten.

I nationalparken Yellowstone återplanterades vargen 1995, efter att ha varit utrotad i sjuttio år. Det har lett till färre stora växtätare och därmed till friskare skogar, rikare fågelliv och bättre villkor för bävrarna som nu har återbyggt parkens naturliga dammar.

Inte heller är naturen något museum, uppbyggt för innerstadsflanörernas höga nöjes skull. Ett dött jätteträd som vilken dag som helst kan rasa över en bil, en människa eller en barnvagn måste tas bort. I naturen rasar sådana träd varje dag. De stagas inte upp med vajrar.

Trädkramarna och varghatarna kommer från skilda världar, men förenas i sin märkliga syn på samspelet mellan människa och natur.