Stödet för medlemskap i Nato är det lägsta på 15 år. 50 procent är emot och bara 23 procent är för. Samtidigt strider Sverige tillsammans med Nato – allt mer. Det kan tyckas vara en paradox, men icke. Så här kraftfullt argumenterade Moderaternas etta i försvarsutskottet Cecilia Widegren för medlemskap när hon kommenterade den nya Sifon (SvD 19/5):
”Ett svenskt medlemskap förutsätter ett brett politiskt och brett politiskt stöd, och 23 procent för och 50 procent emot uppfattar jag inte som ett brett folkligt stöd.”
Ja, när jag häromdagen debatterade Nato med Johan Forssell – också M-ledamot i försvarsutskottet – framgick att det till och med skulle krävas en blocköverskridande överenskommelse för att genomföra en analys av för- och nackdelar med ett medlemskap. Och så länge S har veto händer inget.
Av politisk bekvämlighet sätter M sig frivilligt i ett omöjligt Moment 22-läge. Så länge som det inte finns någon opinion för medlemskap tiger man, men problemet är ju att så länge som man inte vågar vara tydlig kan det inte skapas någon opinion för medlemskap i den allians vars värden också är våra och vars säkerhet vi delar.
Istället hänger gamla myter kvar om vilken skum organisation det gamla Nato var. Den svenska neutralitetspolitiken lever också sitt eget liv – trots att vi numera väl vet att Nato-länder stod för den svenska grundtryggheten under det kalla kriget. Hur långtgående det hemliga samarbetet var understryks i Mikael Holmströms Den dolda alliansen (Atlantis).
Efter det kalla krigets slut har integrationen fördjupats, men trots att det mesta av Natosamarbetet numera sker utanför Partnerskap för fred, är det egentligen bara den delen som är politiskt gångbar i offentligheten. Istället fortsätter man att låtsas.
Så länge som debatten om Nato inte blir mer framåtriktad kommer S att behålla problemformuleringsprivilegiet med omtugg om bevarad handlings- och alliansfrihet.
I antologin Till bröders hjälp (red Bo Hugemark) har Kungl Krigsvetenskapsakademien gjort en synnerligen skarp granskning av Solidaritetsförklaringen som utgör grunden för svensk säkerhetspolitik. Doktrinen innebär att Sverige ska ha förmåga att ge och ta emot hjälp – även militär.
Studien har skett utifrån hypotesen att insatsförsvaret är på plats 2014 (och inte mer realistiskt 2019 men det spelar inte någon verklig roll för resonemangen). Det är starka slutsatser som redovisas. På förbandssidan är det ihåligt, det krävs mycket mer av förberedelser och opinionen behöver bli bättre med på noterna.
I studien sägs inte rakt ut att ett svenskt medlemskap i Nato skulle öka Solidaritetsdoktrinens trovärdighet, men det går inte att undvika den slutsatsen. Tyvärr vågar inte – med undantag för FP – politikerna låta svenska folket se den sanningen i vitögat.
