Lördagsintervjuerna i Ekot är veckans etermediala måste för den politiskt intresserade. Tomas Ramberg och Marie Forssblad är vassa utfrågare och den som inte kommer väl förberedd och av sina medarbetare generalrepeterad går 35 plågsamma minuter till mötes. I lördags var Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson gäst och Ramberg hade förberett ett antal frågeställningar, lite spretiga, men besvärliga nog.
Ramberg spelade upp P1:s upptagning av Anders Borgs beskrivning av svenska företags största gemensamma organisation som ’’ett särintresse för väldigt rika personer’’ (augusti 2011). Lyssnarna fick också veta att Kenneth Bengtsson tjänar mycket pengar samt på vad han lägger de på. Bland annat nämndes ’’flera motorcyklar’’.
Bengtssons historia är av det slag som fler borde ha. Han började en gång med små medel, arbetade hårt och byggde upp flera butiker som blev arbetsplatser och närservice för många. Under åren resulterade hans arbete i växande företag och inkomst som i sin tur bidrog till åtskilliga skattekronor. Allt annat än något att skämmas för.
Men den som hoppats på mothugg från Bengtssons sida blev besviken och intervjun visade snarare en artigt svarande företagare än en vass opinionsbildare.
Svensk debatt behöver fler röster som berättar var de medel som ofta kallas gemensamma kommer från. Varje gång politiker efterfrågar eller, för den delen, utlovar nya jobb måste flera röster klargöra att det bara är företag som kan skapa jobb. Politiker kan underlätta för företagen, men aldrig ordna jobben.
Svenskt Näringsliv har spelat en historisk roll som opinionsbildare för fri företagsamhet och för en positiv syn på tillväxt. Men uppdraget är långt ifrån slutfört. Så länge företagande inte tillskrivs värden som att skapa arbeten, möta människors behov och förverkliga livsdrömmar, utan endast rättfärdigas som finansiärer av offentlig sektor finns åtskilligt kvar att göra för organisationer som Svenskt Näringsliv.
I avsaknad av en stark opinion samt med en EU-berömd finansminister och en förtroendedopad statsminister sida vid sida är det fara värt att agendan för Sveriges framtida utveckling inte fylls på. Då har organisationer som Svenskt Näringsliv en viktig roll.
Av lördagsintervjun, som pågick i 35 minuter, ägnade Ramberg en femtedel av tiden åt varierande frågeställningar om andelen kvinnor i företagens ledningar och styrelser.
Kenneth Bengtsson pressades på svar om varför ’’näringslivet är sämst’’, som Ramberg valde att beskriva det, och gjorde misstaget att acceptera såväl premisserna för frågeställningen som själva problemformuleringen. Då är det lätt att bli svaret skyldig och istället, som Bengtsson gjorde, hålla med om att det går alldeles för långsamt.
En opinionsbildande organisation som Svenskt Näringsliv blir framgångsrik när den får gehör för sina problembeskrivningar. En organisation som accepterar sina kritikers problemformuleringar kommer däremot aldrig att vinna vare sig sakdiskussionen eller kampen om den gemensamma verklighetsbeskrivningen.
